Recension Det finns skäl att vara kritisk till påstådda fördelar med industriell matproduktion och påstådda nackdelar med allt jordbruk, skriver Gunnar Rundgren med anledning av debatten kring George Monbiots nya bok.
I boken Ny jord – Att föda världen utan att sluka planeten som recenserades i Dagens Arena 15 september hävdar George Monbiot att jordbruk i allmänhet och djurhållning i synnerhet är förkastligt och att framtidens mat istället borde framställas i laboratorium och bioreaktorer. På så sätt kan vi frigöra mark som istället kan upplåtas till vilt.
Det finns dock starka skäl till att vara skeptisk både till de påstådda fördelarna med industriell matproduktion och till de påstådda nackdelarna med allt jordbruk.
Utan tvekan finns det mycket att kritisera i det industriella jordbruket och djurhållningen. Men det betyder inte att jordbruk i sig är något negativt. Det finns många exempel på jordbrukssystem som drivits uthålligt i hundratals år, ja i tusentals år till och med. Däribland Monbiots särskilda hatobjekt: betande djur.
Gemensamt för så gott som all industriell matproduktion är att den använder mycket energi
Påståendet att halva jordytan används för jordbruksproduktion bygger på att antagandet att all världens stäpper, savanner och andra gräsmarker används för jordbruk. Men det är helt fel. Även om ingen vet helt säkert är landar de uppskattningar som gjorts på att ungefär en tredjedel av världens gräsmarker används som betesmarker för tamboskap och tamboskapen äter bara en mindre del av vegetationen på dessa marker. Det som kan förefalla oerhört ineffektivt betyder samtidigt att det finns plats för väldigt mycket annat liv på samma plats. I Sverige är naturbetesmarkerna våra rikaste naturmiljöer.
Gemensamt för så gott som all industriell matproduktion är att den använder mycket energi. I själva verket är energiförbrukningen en av de största svagheterna och den främsta begränsningen för dessa metoders utveckling. En forskningsartikel om just den produktion som Monbiot för fram allra mest, bakterieproteiner, visar att bara energikostnaden per kg bakterieprotein är högre än priset för proteinet i sojabönor.
Sociologen och småbrukaren Chris Smaje utvecklar kritiken av Monbiots förslag i boken Saying No to a Farm-Free Future. Enligt Smajes beräkningar skulle halva världens elproduktion gå åt för att tillverka det mikrobiella protein som Monbiot förespråkar och energiåtgången skulle vara cirka 100 gånger högre än om samma mängd protein kom från odling av sojabönor.
Nästan ingen av dessa nya produkter finns i kommersiell skala och det saknas oberoende livscykelanalyser av deras resursförbrukning. Trots det upprepar Monbiot företagens PR friskt utan kritisk granskning. Processer som påstås spara mycket mark eller vatten, men som samtidigt använder mycket energi kan mycket väl innebära en mycket stor indirekt mark- eller vattenanvändning. En alldeles färsk livscykelanalys av en av de få större kommersiella inomhusodlingarna i Sverige visar att den totala markanvändningen är tre gånger högre än för frilandsodling medan vattenanvändningen var en tredjedel, långt ifrån de ofta hörda påståendena om att man sparar över 95 % vatten.
I grund och botten är det inte särskilt mycket nytt med de flesta av de tekniker som förs fram. Man svänger sig med termer som precisionsfermentering, Single Cell Protein och får det låta nytt, men det är inget märkvärdigare än att jäsa champagne eller att göra ost. En produkt som Quorn bygger på teknik som är snart 100 år gammal. Under andra världskriget tillverkades Norrlandsbiff av jästsvampen Cyberlindnera jadinii som odlades på cellulosalut. Många av de labbodlade produkterna kräver också jordbruksråvaror som insats; quornsvamparna äter majs och vete på liknande sätt som en kyckling gör det.
Visst har jordbrukets utbredning lett till att det finns mindre plats för det vilda, men det är inget unikt för jordbruket utan det gäller hela den mänskliga civilisationens infrastruktur och metabolism. Föreställningen att mark som använts till jordbruk kommer att användas för det vilda saknar helt grund i verkligheten. Sverige har, som de flesta industrialiserade länder, minskat sin jordbruksareal till ungefär hälften sedan toppen för 100 år sedan. Större delen av den arealen har blivit skogsplanteringar med avsevärt mindre biologisk mångfald än de ängs- och betesmarker som planterades igen.
Monbiot, som ju tidigare har gjorts sig känd för sin fräna kritik av kapitalismen, verkar numera helt tappat det perspektivet. De stora företagen är självfallet de som har mest att tjäna på att man ersätter 1 miljard människor som lever på jordbruk med tusentals fabriker i rostfritt stål där råvaror till livsmedelsindustrin (som ägs av samma företag) tillverkas med patenterad teknik.
Gunnar Rundgren
Småbrukare, jordbrukskonsult och författare, aktuell med boken Det levande
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
