I går twittrade Europeiska centralbanken ut att den i förra veckan köpte statsobligationer i eurozonen till ett värde av 22 miljarder euro. Så stora summor har ECB inte spenderat under en enskild vecka sedan köpen av obligationer inleddes i maj 2010. Sammanlagt tänker ECB köpa obligationer för 96 miljarder euro, i den här vändan. Syftet är att öka marknadens förtroende för krisande länder i eurozonen.

Om det fungerar? Beror på vem man frågar. Men helt oavsett effekten av ECB:s penningpolitiska äventyr, kommer det inte att räcka. En ekonomi behöver finanspolitik också. Problemet för euron är att det inte finns ett europeiskt finansdepartement som kan stimulera ekonomin. Det är upp till medlemsländernas regeringar.

En eurogemensam finanspolitik är inget som någon egentligen efterfrågar. Mer politisk integration på överstatlig nivå gynnar ingens egenintresse (förutom möjligtvis EU-ordförande Herman van Rompuys). Få väljare jublar vid tanken.

Krisen för euron rullar vidare. I dag möts Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy. Innan eurosamarbetets brister exponerades av finanskris och dramatiska budgetunderskott hade vi kallat det ett toppmöte. Nu kallar vi det för krismöte.

En av frågorna på dagordningen är om så kallade “eurobonds”, det vill säga gemensamma statsobligationer för eurozonen, ska införas. Tanken är att krisstämplade länder skulle kunna låna billigare (på bekostnad av bland andra Tyskland, vars lån blir dyrare). Frågan är mycket kontroversiell, men som krisen visat är det inget hinder. Europas ledare har kastat ut de många av de principer som tidigare var heliga. Men precis som ECB:s massköp av statsobligationer är eurobonds ingen finanspolitik. De är en räddning, inte en lösning.

Den som vill ha euro även i framtiden landar förr eller senare här – överstatligheten måste öka. Förvånansvärt få ställer det i relation till EU:s fortfarande betydande demokratiska underskott. Så länge EU inte förändras i en riktning där medborgarna har mer inflytande över politiken, är mer överstatlig politik en omöjlighet.