Speciella arter i det demokratiska ekosystemet

Tankesmedjor är något många har åsikter om, ganska ofta skeptiska. Tankesmedjor representerar särintressen, säger man. Är det så? Och om det är så, är det bara till skada? Om ett budskap kommer från någonstans, är det alltid sämre än om det kommer från … ingenstans? Tankesmedjor ägnar sig åt förmedling av kunskap, i viss mån även produktion av kunskap. Det är sådant som också universitet, högskolor och forskningsinstitut sysslar med. Men de gör detta på ganska olika sätt, med olika mål och med olika grader av respekt från samhället i stort. På en förtroendeskala hamnar tankesmedjorna rätt långt ner.

Arenagruppen har funnits i 30 år. En tillräckligt lång tid för att det ska vara möjligt att säga något meningsfullt om den. Och samtidigt en tillräckligt kort tid för att organisationen ännu ska vara formbar och kunna söka ny riktning. Alltså en ganska bra tidpunkt för reflektion. Vad är det för nytta med en tankesmedja? Själv kan jag svara på den frågan med viss erfarenhet. Jag har samarbetat med SNS (Studieförbundet Näringsliv och Samhälle), huvudsakligen under perioden 1995 till mitten av 2010-talet, och med Arenagruppen, huvudsakligen från millennieskiftet. Jag har också arbetat med forskningsinstitut, exempelvis Institutet för framtidsstudier under 1980- och 1990-talen. Jag ledde själv 2000–2004 ett institut för studier av högre utbildning och forskning, SISTER, grundat av akademier och stiftelser.

Tankesmedjornas styrka

Tankesmedjor och institut har sin styrka i de ofta nära banden med grupper och aktörer i samhället. Dessa aktörer – som kan vara allt från fackföreningar till företag till politiska inriktningar, eller kombinationer av dessa – har i regel ett tydligt intresse av den kunskap som tankesmedjan eller institutet ifråga arbetar med. Antingen för att de själva eller deras medlemmar har ett behov av kunskap. Eller för att de vill se en viss typ av kunskap sättas i omlopp, bland annat för att påverka politik och beslutsfattande.

I mångas öron kan det låta konstigt. Betyder inte ”intresse” att kunskapsutvecklingen påverkas? Ja, att själva kunskapen riskerar bli otillförlitlig eller rentav missvisande? Det är sant att en sådan risk finns. Ofta kan man också vara ganska säker på att den kunskap det handlar om produceras eller presenteras på premisser som gör att den favoriserar vissa slutsatser.

Det kan till exempel handla om att man väljer utförare, exempelvis forskare och experter, för sina projekt som man räknar med ger vissa typer av resultat som rimmar med tankesmedjans överordnade intressen. Det kan också handla om att man systematiskt väljer frågor och ämnen som tankesmedjans ägare eller finansiärer vill ha upp på dagordningen.

Problemet i Sverige är inte att näringslivet finansierar tankesmedjor, utan att näringslivet är så dominant, både i antal tankesmedjor och i tillfört kapital.

Ibland blir det heller inte särskilt bra. Det finns gott om tankesmedjor, särskilt i lobbyismens USA, som ensidigt inriktar sig på att vilseleda en redan i utgångsläget illa informerad opinion. Det har visats i en omfattande forskning hur stiftelser och tankesmedjor i det landet avsiktligt desinformerar opinionen i många frågor. En modern klassiker är klimatförändringen. Den vet vi nu mycket om i de flesta upplysta länder. Men i USA förnekas sanningen av tiotals miljoner, vilkas medvetanden ihärdigt fördunklas av mäktiga tankesmedjor som Heritage Foundation, American Enterprise Institute och många andra.

I Sverige dominerar näringslivet stort som ägare och finansiär av tankesmedjor även om sambanden genom stiftelser gjorts indirekta. Problemet i Sverige är inte att näringslivet finansierar tankesmedjor, utan att näringslivet är så dominant, både i antal tankesmedjor och i tillfört kapital. Stiftelseurkunder och uppdrag till tankesmedjor och institut i denna krets betonar i regel näringslivets intressen.

Men när dessa nödvändiga påpekanden och bekymmersamma inslag är gjorda: Det finns stora förtjänster med fristående tankesmedjor och institut. De måste bara mätas med andra måttstockar än både den akademiska forskningens och de granskande massmediernas. När dessa fungerar som bäst är de vitaliserande och bidrar till både kritisk samhällsdebatt och mångfald.

Belyste förbisedda ämnen 

I Sverige var marknadsliberala och konservativa tankesmedjor snabbare på att ta upp förebilder från utlandet. Både USA och Storbritannien var förebilder, liksom i viss mån de tyska stiftelserna, ofta knutna till de politiska partierna. Timbro och Ratio såg till att arbeten av von Hayek, von Clausewitz, Montesquieu, von Mises, Nozick (ja, män har dominerat kraftigt) och andra äldre eller nyare klassiska texter inom ekonomi, filosofi och politisk teori blev tillgängliga, i några fall översatta för första gången. Särskilt konservativa ideologer hade förut varit underrepresenterade i svensk debatt och blev nu synliga.

Ett annat bidrag från tankesmedjorna blev att identifiera och belysa ämnen som varit förbisedda av debatten. Marknadsliberala Timbro drev tidigt frågor om marknaders möjligheter men tog också upp konstitutionella frågor. Den politiska högern, både liberal och konservativ, dominerade stort under 1970- och 1980-talen och fortsatte vara tongivande framemot och efter millennieskiftet när tankesmedjorna blev fler och även spred sig vänsterut, med bland andra det fackligt finansierade institutet Katalys.

Rötter till tankesmedjorna i svensk tradition kan sökas på rätt olika håll.

Rötter till tankesmedjorna i svensk tradition kan sökas på rätt olika håll. En finns i näringslivets engagemang i den svenska pressen med ägande och donationer. En annan tråd kommer från studentföreningar vid universiteten, Uppsalas Verdandi och Heimdal, Lunds De Unga Gubbarna och Den Yngre Gubben, för att nämna några av de mer kända. De fungerade som ideologiskt framskjutna plantskolor för politiskt ambitiösa och nytänkande ledare. Men till sin kärna handlar det om inflytande och makt över samhällsdebatten.

Det var till ett sådant landskap som Arena anlände 1993. Jag mötte först initiativet som en tidskrift med en uppsättning pigga redaktörer som träffade mig för en intervju på ett kafé på Söder 1995. Det fick rubriken ”Gunnar Sträng bor inte längre här”. Ett par år under början av 2000-talet blev jag inbjuden att skriva krönikor i tidskriften. Sedan rullade det sakta på. Jag minns att jag tänkte på hur lång tid det tagit för den socialdemokratiskt orienterade vänstern i bredare mening att orka, eller vilja, ta ett sådant behov av en förnyande idédebatt på allvar. Det kan kanske ses som ett krisfenomen. Man hade förlorat valet 1991 och än en gång påmints om att partiet inte med någon självklarhet skulle förbli regeringsbärande för all framtid. Nyliberala idéer vann terräng och det stod klart för de flesta att tankesmedjorna spelade en stor roll för de pågående förskjutningarna i idédebatten.

Sedan kom fler. Miljöpartiet startade Cogito – ordet betyder ”jag tänker”, underförstått kanske ”tänker själv”, och ville signalera nyskapande i den gröna tankekretsen. År 2008 grundades Fores med pengar från centerrörelsens tidningsverksamhet som avyttrats och blev på kort tid en seriös tankesmedja med förankring i en radikalliberal version av det politiska mittfältet. KD:s Civitas har kommit och gått. På senare år har även den radikala högerpopulismen skaffat sig en associerad tankesmedja, Oikos.

Finns folkbildande element

Allt i detta har väl inte varit lika uppbyggligt eller väsentligt, men sammantaget har vidgningen av utbudet medfört en värdefull konkurrens och därmed en skärpning av samtalet. Till förtjänsterna med tankesmedjor hör att de svarat för en idépolitisk offentlighet i en tid när de politiska ungdomsförbunden gått tillbaka och samtidigt som den allmänpolitiska debatten haft allt svårare att hålla tillbaka sina självdestruktiva impulser till polariserande förenkling och ett allt hårdare retoriskt och känslomässigt klimat. Om just Arenagruppen kan sägas att man haft den mest allsidiga bokutgivningen med mångfald i nästan alla avseenden, och med en kvinnlig och en manlig Nobelpristagare i litteratur på listan, Alice Munro och Jon Fosse.

Begrepp som politisk teori och politisk filosofi har åtminstone i princip bejakats i tankesmedjornas tidskrifts- och hemsidesvärldar. Dessa har därmed i sina bättre stunder kunnat fungera som ett hälsosamt komplement till den ibland rätt så blodfattiga akademiska debatten på just dessa områden (för övrigt återkommande utpekade som svaga vid internationella utvärderingar av de svenska universitet).

Ytterst är tankesmedjorna en typ av kunskapsuppehållande institutioner.

Det finns i detta också ett folkbildande element. Tankesmedjorna driver vanligen inte studiecirklar och ordnar ganska sällan kurser; Arenagruppen tillhör de mer aktiva på detta område. Men de samarbetar då och då med studieförbund och folkhögskolor och de brukar bekänna sin tillhörighet till folkbildningens sfär av kunskapsutveckling med syfte på ett bredare socialt och politiskt behov, kanske också ett gränsöverskridande mellan generationer, åskådningar, klasser och grupper. Samtidigt är några av smedjorna på den marknadsliberala kanten egendomligt negativa till folkbildning och klassiska kunskapsideal.

Ytterst är tankesmedjorna en typ av kunskapsuppehållande institutioner. I alla fall några av dem kan kallas bildningshärdar i den meningen att bildning och kunskap utgör kärnvärden. De utgår från en värdegrund eller vissa politiska idéer eller principer. Kunskapssökandet är därför inte alldeles fritt. Helt rättvisa är inte heller villkoren. Smedjor med näringslivsstöd tenderar som sagt att ha mer resurser och litar mer på näringslivets subventioner än på den marknad man officiellt förespråkar. Detta är inte organisationer som är till för sina vinsters skull. Snarare får de kosta en del. Kriteriet på framgång är oftast genomslaget på opinionsmarknaden. Det sker ibland med allianser med olika akademiska fält och inte utan tumme med medier. Anordnandet av snyggt kurerade sammankomster och events tillhör vardagen. Numera också närvaro i de sociala medierna och stall av poddar och fora för idédebatt.

Tankesmedjor och kunskapscirkulerande institut representerar med andra ord en viktig aktörsgrupp i den omställning som präglar hela landskapet för opinionsbildning och politiskt inflytande. Som ofta när något viktigt sker handlar det inte bara om hur väl man skildrar vad som sker genom analyser, rapporter, journalistik och essäistik. Är man riktigt duktig definierar man vad som utgör centrum i det offentliga samtalet och därmed vad som lovar bli en del av framtiden.

Samhällets förmåga till självreflexion

Den konservative opinionsbildaren PJ Anders Linder, knuten till Axess (Ax:son Johnson-sfären) och med ett förflutet hos både Timbro och Svenska Dagbladet, förklarade under Reinfeldts andra regeringsperiod 2010 till 2014 hur riskabelt det var att bara åtnjuta förtroende i största allmänhet. Vad det handlade om var, som alltid, att ha initiativet och kunna definiera morgondagens frågor. Framtiden avgörs alltid av idédebatten, förklarade Linder.

För en historiker som jag, inriktad på idéutveckling, var det inte svårt att instämma. Linder skulle också få rätt. Inför valet 2014 var de nya Moderaterna inte så nya längre. De definierande idéerna var slut. De kom nu i stället från vänster, där de länge mognat under livlig argumentbestrålning. En av de platser där denna bestrålning var särskilt intensiv – i sak, fast mild i form – var Arenagruppens lokaler, på ständigt nya innerstadsadresser.

Smedjor och institut är i sina bästa stunder en del av samhällets förmåga till självreflexion och förnyelse. De gör ny forskning och spännande internationell idédebatt tillgänglig, på sätt som få andra gör. De har blivit uppskattade och speciella arter i det demokratiska ekosystemet.

Att Arenagruppen är så vital efter trettio år är inte bara en triumf för de kloka intressen som skapat den – utan för svensk debatt och, ja, svensk demokrati. Stora ord. Men det finns tillfällen när just sådana ord är de rätta.