The Love That Remains

Den isländske regissören Hlynur Pálmasons nya film är vacker men det är svårt att förstå vad han vill förmedla. Den vision han har i sitt huvud når aldrig ut ordentligt till oss i publiken. Det tycker Jon Andersson som sett  “The Love That Remains”, med svensk premiär i helgen.

Anna (Saga Garðarsdóttir) är en konstnär, vars arbete huvudsakligen går ut på att skapa enorma konstverk utomhus. Hon har nyligen separerat från Magnús (Sverrir Guðnason) som jobbar som sillfiskare. Tillsammans har de tre barn tillsammans. Magnús verkar vilja att paret ska bli tillsammans igen. Anna är mindre sugen på det. Under ett år får vi följa familjen i deras vardag. Det är ramberättelsen i den isländske regissören Hlynur Pálmason nya film “The Love That Remains”, med svensk premiär i helgen.

Naturen spelar huvudroll

Pálmasons senaste film “Godland”, om en dansk präst i slutet av 1800-talet som ska skapa en ny församling på den isländska landsbygden, var en mäktig betraktelse över Gud, våld och naturen. Den var i mitt tycke en av 2022 års bästa filmer,  inte minst på grund av Maria von Hausswolffs magnifika foto. 

Naturen spelar en av huvudrollerna även i Pálmason nya film. Den här gången är det Pálmason själv som står för fotot och hans visar att han är skicklig, om än inte lika bra som von Hausswolff, på att fånga den karga isländska naturen. Utomhusmiljöerna blir inte bara en plats för familjeutflykter utan funkar också som en sorts ateljé för Anna, då hon skapar de mesta av sina konstverk utomhus. Det gör “The Love That Remains” till ett ambitiöst projekt där Pálmason både försöker säga något om villkoren för konstnärer och om naturens nyckfullhet. Tyvärr lyckas filmen inte leva upp till de höga ambitionerna. 

Engagerar inte

Pálmason har sagt att han är mer intresserad av “filmernas berättarstil och flöde” än själva handlingen. Det är lätt att förstå vad den isländske regissören menar när man tittar på “The Love That Remains”. Jag har inget emot filmer som inte följer en traditionell berättarstruktur. Jag uppskattar filmskapare som går utanför normen och försöker göra något annorlunda. Det måste dock finnas något mer än en vag vision om regissörens konstnärliga frihet för att det ska vara lyckat. 

Med “Godland” lyckades Pálmason skapa en utmärkt film utifrån den idén.  I “The Love That Remains” blir det tyvärr inte lika bra. Förmodligen finns det en vision som Pálmason vill förmedla. Men vad den är är svårt att förstå.

Filmen är på många sätt skickligt gjord, men blir tyvärr aldrig känslomässigt engagerande. Det gör “The Love That Remains” till en vacker men förvirrad film utan någon tydlig riktning eller mål. Det är synd på en annars så skicklig filmskapare. Låt oss hoppas att “The Love That Remains” var ett tillfälligt snedsteg och att Pálmason är tillbaka i gammal fin form med sin nästa långfilm. 

Jon Andersson