Dödläge i Christiansborg

Det politiska Danmark slår nya rekord varje dag som går. De pågående förhandlingarna om att bilda en ny regering drar ut på tiden. Snart har två månader gått sedan folketingsvalet. Och läget förefaller fortsatt låst.

Skälet till att det är så svårt att få ihop en regering är förstås den ökade röstsplittringen, nu sitter 12 partier i det danska folketinget. Det finns kort sagt inget entydigt regeringsalternativ, varken till vänster eller höger – eller i mitten.

I avsaknad av klara alternativ är ändå mitten central för vartåt det lutar, det vill säga om någon form av blocköverskridande regering kan bildas. Men mitten verkar vara en svår plats att manövrera i. Inte minst eftersom det finns en hel del ”röda linjer”.

Känns mönstret igen från Sverige?

Förberedde samarbete högerut

Efter förra valet bildades visserligen just en blocköverskridande regering under ledning Socialdemokraterna och Mette Frederiksen, tillsammans med Moderaterna och Venstre.

Frederiksen valde bort att bilda en vänsterlutande regering, trots att det fanns en knapp majoritet för en sådan. Men den bedömdes vara allt för smal och svag, ja opålitlig och osäker.

En blocköverskridande regering blev möjlig sedan Lars Løkke Rasmussen hade bildat ett nytt parti, Moderaterne, som kom in i folketinget. Han ville placera sig och sitt parti i mitten och bilda en blocköverskridande regering. Det bejakade Mette Frederiksen, som på sitt håll började förbereda ett samarbete högerut.

Rasmussen hade tidigare varit partiledare och statsminister för Venstre, länge det dominerande borgerliga partiet som är systerparti till Moderaterna i Sverige. Avhopp av det här slaget är vanliga i dansk politik och nya partier uppstår ideligen, i en politisk kultur där personerna ofta är större än partierna. Efter många om och men (en lång förhandling) hoppade Venstre på och Danmark fick en blocköverskridande regering.

Men inför det här valet har Venstre stängt dörren för ett fortsatt samarbete av det här slaget. Istället har Venstre verkat och arbetat för en ”blå samling” för att kunna utmana Mette Fredriksen som dominerat dansk politik det senaste decenniet. Dessutom tappade alla de tre partierna som ingick i den tidigare regering mandat i årets val och förfogar inte längre över någon majoritet.

Så vad göra nu?

Högeralternativet splittrat

Det finns den här gången inte någon majoritet för en vänsterlutande regering. Men högeralternativet är samtidigt synnerligen splittrad och opålitligt, i praktiken obefintligt som ett klart samarbetsalternativ. Kvar står Lars Løkke Rasmussen i mitten, men han har inte längre någon partner till höger att tala med. På högerkanten betraktats han nästan som ”röd”, som något av en förrädare, även om han förstås i politikens grundfrågor inte är någon vänsterman.

Lars Løkke Rasmussen kan tänka sig fortsatt samarbete med Socialdemokraterna men är inte så attraherad av att vara beroende av de andra vänsterpartierna. Till nöds kan han väl acceptera Socialistisk Folkeparti (SF), som numera inte längre sitter i vänstergruppen i EU-parlamentet utan i den gröna gruppen. SF är i dag ett rött men lite rosa parti, med en grön nyans. Men detta kommer att kräva någon form av samarbete med Enhetslistan, som är uppsamling och sammanslagningar av alla de andra vänstergrupperna och partierna, som kan jämföras med grekiska Syriza, spanska Podemos och Jean-Luc Mélenchons franska vänsterallians.

I borgmästarvalet i Köpenhamn blev Enhetslistan största parti. Men i resten av landet är stödet svag. SF blev bara andra största parti men kunde ändå besätta borgmästarposten, en post Socialdemokraterna innehaft i generationer.

Mette Fredriksen har kort sagt en utmaning på vänsterkanten. Hon vill därför gärna inkludera SF i en kommande regering, för att förhindra ytterligare väljarförluster till SF som gick fram i folketingsvalet i år, och är nu andra största parti efter Socialdemokraterna.

Förhandlingar bröt samman

Mette Frederiksen, som trots ett dåligt valresultat ändå leder det överlägset största partiet, fick som första kandidat uppdraget att som ”kunglig undersökare” söka stöd för en regering under hennes ledning.

I avsaknaden av hågade samarbetspartners på andra kanten, förutom Lars Løkkes Moderaterna, var alltså alternativet en vänsterlutande regering med SF och i någon form av samarbete med Enhetslistan. Det var svårsmält för Moderaternas partiledare att bilda regering med både Mette och SF, och vara beroende av ett parti ännu längre vänsterut. Efter långa samtal bröt förhandlingar samman häromveckan.

I stället fick Venstres partiledare Troels Lund Poelsen uppdraget att sondera terrängen för en högerregering. Han har nu presenterat alternativet med en VLAK-regering, med Venstre, Liberal Alliance och Konservative. Det skulle vara en svag regering, och ha färre mandat än Mette Frederiksens alternativ.

En brokig samling

Högersidan i övrigt är också en synnerligen brokig och rörig samling partibildningar och nybildningar. Den danska borgerligheten saknar i dag en riktigt stark politisk kärna.

De två största partierna står till vänster. Venstre behöver åtminstone locka Moderaterna för att en VLAK- regering ens skulle kunna komma till stånd, men inte ens då ha en majoritet i folketinget. Ständigt denna Lars Løkke Rasmusson! Han har inte sagt nej till denna inbjudan från höger men kallar VLAK-alternativet för en ”testbalong”. Men samtidigt står han inför ett svårt politiskt val.

VLAK-partiernas nu framlagda regeringsprogram är i långa stycken hämtat från Moderaters kravkatalog. Hur ska Lars Løkke kunna säga nej till en regering som vill genomföra hans egen politik?

Enkelt är det nog inte. Men vem har sagt att politik ska vara enkelt?

Makten förflyttas

Det som talar emot är matematiken. Kanske skulle en VLAK-regering med Moderaternas välsignelse eller medverkan kunna bli vald. Danmark har precis som Sverige negativ parlamentarism. Så länge inte en majoritet i folketinget inte aktivt röstar emot blir den vald. En regering kan tillträda, men kan den sedan få igenom sin politik?

Ett av de nya partierna Borgarnas (medborgarnas) parti, fick fyra mandat i valet men har nu splittrats helt och hållet och kan bara räkna in ett mandat i folketinget!

Med regeringar som har svag parlamentarisk förankring förflyttas makten från regeringen till Folketinget. Det får den norska socialdemokratiska minoritetsregeringen erfara, där Stortinget inte sällan kör över regeringen.

Allt detta talar ändå för att vi inte ska utesluta att Mette Frederiksen får ett nytt försök att bilda regering. Moderaterna och Lars Løkke Rasmusens har att välja mellan två ur deras perspektiv dåliga alternativ. Det är sannerligen inte enkelt att placera sig själv i mitten. Man måste förr eller senare välja.

På pappret ser det alltså låst ut. Vilket tyder på att processen kommer att dra ut på tiden. Det verkar vara dödläge i Christiansborg slott, den danska demokratins högborg. Samtidigt åker USAs sändebud Jeff Landry, som av en tillfällighet när det är ett politiskt vakuum i dansk politik, oinbjuden till Nuuk på Grönland. Där försöker han etablera kontakter och talar om att hjälpa till med sjukvården på Grönland. Dessa propåer har avvisats från grönländskt håll. Men vi ska inte utesluta att Danmarks komplicerade och problematiska omvärldsläge och konflikt med Trump och USA snabbar på regeringsbildningsprocessen och kanske rentav möjliggör ”otänkbara” överenskommelser.

Danmark är under alla omständigheter inte bekänt av nyval. Danmark väntar på och förväntar sig en regering.

Håkan A Bengtsson