Hur ska vi förstå det politiska kaos som präglar brittisk politik?
Keir Starmers tid som premiärminister går – av allt att döma – mot sitt slut. Flera ministrar har visat sitt missnöje genom att avgå. Social- och hälsominister Wes Streeting lämnade i veckan och förklarade att han tappat förtroende för sin regeringschef. Men han utlöste inte någon ledarskapsomröstning. Kanske har han inte tillräckligt stöd för sin egen kandidatur. Det krävs stöd av 20 procent av parlamentsledamöterna för att kunna göra det.
Senare förklarade Manchesters borgmästare Andy Burnham att han ställer upp i ett fyllnadsval i en valkrets i Manchester där Labours sittande ledamot frivilligt ställer sin plats till förfogande för att bereda väg för Burnhams återkomst till parlamentet.
Reform Party störst
Burnhams sikte är inställt på partiledarposten och 10 Downing Street. Men det är inte givet att planen lyckas, inte efter de senaste lokalvalen och valen i Wales och Skottland.
För efter parlamentsvalet för två år är sedan läget nu dramatiskt förändrat. Då vann Labour en jordskredsseger. Visserligen ökade partiets väljarandel inte särskilt mycket. Men i och med att Tory tappade väljare och mandat och röstsplittringen ökade vann Labour 411 av 650 mandat i underhuset.
Sedan dess har Nigel Farages Reform växt och är för tillfället det överlägset största partiet i opinionsmätningarna, och lokalvalen bekräftade Reforms exceptionella framgångar. Reform är ett högerradikalt, nationalistiskt och invandrarfientligt parti. Partiet har tagit väljare både från Tory och Labour, de två partier som har turats om att regera i över hundra år.
Tory som har drabbats hårdast så här långt är världens äldsta politiskt parti. Många Torypolitiker har redan bytt parti och satsar på det som för tillfället ser ut att vara den stora vinnaren på högerkanten, med vars partibeteckning de kan bli återvalda nästa val. Ovanpå allt detta utmanas Labour på vänsterkanten av De gröna som profilerar sig på en radikal ekonomisk politik.
Hur kan man förklara denna stora scenförändring?
En politisk tryckkokare
En viktig pusselbit är de senaste decenniernas politiska och ekonomiska utveckling i Storbritannien och i världen. Storbritanniens ekonomi har efter finanskrisen 2008 stått och stampat. BNP är först de senaste åren lite större än före 2008. Det har varit många magra år, som har satt sina spår i britternas plånböcker.
Storbritanniens beroende av den finansiella sektorn representerar en strukturell obalans i detta gamla industriland. Ovanpå detta har brexit och hanteringen av pandemin gjort saken ännu värre.
Arvet från Thatcher gör sig fortfarande gällande som ett oläkt socialt och politiskt sår i landets historia, det har skapat en brist på tillit mellan britterna och deras politiska elit.
Misstänksamhet mot de som äger den politiska makten är förstås en naturlig beståndsdel i en demokrati. I Storbritannien är denna misstro djupt förankrad i den politiska och mediala kulturen. Men på senare tid har missnöjet ackumulerats till ett slags politisk tryckkokare, som nu exploderat.
Det har även varit många konflikter och strider inom de politiska partierna, och ständiga skiften i det politiska sakinnehållet.
Brexit har underminerat
Premiärministrarna har kommit och gått. De har inte sällan haft olika profiler och kompasser. Tory har haft Liz Truss och Boris Johnson på den ena kanten, och David Cameron och Theresa May på den andra. Och Labour har skiftat från Tony Blair, via Jeremy Corbyn (nu utesluten ur partiet) till Keir Starmer.
Kursen har med andra ord inte direkt varit spikrak i något av partierna.
Brexit och invandringen har också kommit att underminera tilltron till de gamla stora partierna. Storbritanniens komplicerade relation till Europa är en lång historia. Thatcher distanserade sig från EU och spelade invandrarkortet när det passade henne. Under senare tid har Reforms Nigel Farage framgångsrikt drivit fram brexit och gjort invandringen till sin centrala fråga. Tory har imploderat och Labour har fått vidkännas massiva väljartapp.
Blair tillträdde när ekonomin växte
Såväl Labour som Tory har också försvagats som partier, deras representanter besitter inte längre samma erfarenhet och partierna inte den kontinuitet de tidigare uppbar. Det hänger samman med att partierna försvagats när antalet medlemmar blivit färre. Tidigare kunde de både kanalisera och härbärgera olika åsikter, samhällskritik och motstånd mot eliten, samtidig som de hade förmågan att regera. Så är det inte riktigt längre.
Till detta ska vi addera de mer kortsiktiga förklaringarna, särskilt beträffande Labour. De ekonomiska ingångsvärdena var inte lysande när Starmer tillträdde för två år sedan. De vaga löftena om en bättre ekonomisk framtid har inte infriats.
Tony Blair tillträdde 1997 i en period när ekonomin växte och hade i det avseendet en mycket enklare resa. Ovanpå detta har Labourregeringen inte riktigt hittat någon ny identitet, det vill säga något som representerar något annat än Blairs mittenpolitik och Corbyns vänstersväng.
Snarare har Labour i sitt förhållningssätt tenderat att luta sig tillbaka till New Labours förhållningssätt i retorik och politik. Det är ju den framgångsrika regeringserfarenhet partiet har i modern tid. Vidare har Starmers regering zig-sagat sig från den ena positionen till den andra, och kunnat byta ståndpunkt från den ena veckan till den andra.
Valet av Peter Mandelson till ambassadör i USA var en signal att den tredje vägens ledande män fortfarande var framtiden, med katastrofala följder för Starmer själv. Nu har han istället plockat in Gordon Brown som rådgivare. Han var parhäst med Blair i alla år, men de var också ständigt i luven på varandra.
Utnämningar har gått snett
Man kan också konstatera att det politiska handlaget brustit. Det handlar om en svårgripbar men central dimension i politiken: ledarskapets roll. Starmers förnamn kommer visserligen från partiets första partiledare Keir Hardie. Men han har själv inte riktigt den politiska erfarenheten eller förmåga som ämbetet kräver, särskilt i dessa oroliga och röriga tider. En rad utnämningar har gått snett.
Rätt person på rätt plats är här centralt för den som vill regera ett land. Två av Starmers stabschefer (en avgörande funktion i regeringsarbetet) har fått avgå. Allt detta bottnar i en underliggande försvagning av den politiska kompetensen i Labour, och även förstås i Tory, som ligger ännu sämre till efter kalabaliken under Johnson och Truss.
Bakslaget i lokalvalen kommer med andra ord inte som en blixt från en klar himmel.
Framgångsrik borgmästare
Kandidaterna positionerar sig nu inför ett kommande partiledarbyte. Wes Streeting kan sägas representera New Labour-traditionen. Angela Raynor som fick avgå från posten som premiärminister på grund av en skatteaffär, men nu förklarats oskyldig till att ha gjort något medvetet fel, står mer till vänster. Hon lär också kandidera.
Och så har vi då Andy Burnham. Han har tidigare varit minister och parlamentsledamot, men har misslyckats två gånger med att bli partiledare när partiet istället först valde Ed Miliband och sedan Jeremy Corbyn. Han har länge haft ambitionen att ta över partiledarskapet. Efter att han misslyckades den andra gången valde han att återvända till Manchester där han varit en uppskattad och framgångsrik borgmästare. Han blev ”kungen inorr”. Här stod industrialismens vagga och detta har länge varit ett Labours starka fästen.
Trots sin historia betraktas Burnham i dag som lite av en outsider som inte varit en del av det politiska ”klägget” i London, åtminstone inte på sistone.
Representerar han ett alternativ till den tredje vägen och corbynismen? Ja, det återstår förstås att se.
Det är vinna eller försvinna
Men först måste han alltså komma in i underhuset för att kunna kandidera till partiledare. Nu ska han ställa upp i en valkrets helt nära där han själv växte upp. För bara ett par år sedan hade detta varit en promenadseger. Men enligt opinionsprognoserna skulle Reform vinna den här valkretsen om det vore val i dag.
Det är vinna eller försvinna för Andy Burnham. Förlorar han är hans politiska liv över. Vinner han och besegrar Reforms kandidat lär vägen till partiledarposten och 10 Downing Street ligga öppen. I framtiden står huvudstriden inte med Tory utan mot Reform. Allas blickar kommer därför att riktas mot valkretsen Makerfield i Manchester när fyllnadsvalet hålls om en dryg månad.
Det blir det viktigaste enskilda fyllnadsvalet i brittisk politik någonsin.
Det avgör Andy Burnhams politiska öde och kanske också Labour framtid – och Storbritanniens vägval.
Håkan A Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
