I Was a Stranger

Ett gripande flyktingdrama med hög närvarokänsla. Jon Andersson imponeras av långfilmsdebutanten Brandt Andersens ”I Was a Stranger”.

För några veckor sedan såg jag Jan Troells klassiker ”Utvandrarna” och ”Nybyggarna” på Cinemateket.  Jag slogs av hur bra filmatiseringarna av Vilhelm Mobergs böcker fortfarande är, över 50 år efter att filmerna gjordes. Mycket av det har förstås att göra med det fantastiska skådespeleriet, det vackra fotot och den råa realismen. Filmernas innehåll gör också att man får en tankeställare kring hur det gamla Sverige var uppbyggt. 

Från mitten av 1800-talet till tidigt 1920-tal emigrerade över 1,5 miljoner svenskar främst till USA. Orsakerna var framför allt ekonomiska. Men inte bara. I mitten på 1800-talet var religionsfriheten i princip obefintlig i Sverige. Att predika eller vistas på möten utanför kyrkan var belagt med stränga straff. Det var också ett hierarkiskt land. Respekten för auktoriteter var stor och möjligheten att bestämma över sig själv och sitt eget liv var liten, om man inte tillhörde någon av de styrande eliterna.

Briljant skildrat

Det är lätt att dra paralleller mellan Karl Oskar och Kristinas öde och de migranter från främst Afrika och Mellanöstern som i dag söker ett bättre liv i Europa. Men det finns också skillnader. Även om de svenska migranternas resa över Atlanten var tuff så var de välkomna i det nya landet och resorna var relativt välordnade med den tidens mått. Dagens migranter söker sig å andra sidan till en kontinent som gör allt för att stänga ute dem. Färden över till Europa i skrangliga gummibåtar utan tillgång till flytvästar är oftast livsfarlig.

Den här verkligheten skildrar den amerikanska filmskaparen och aktivisten Brandt Andersen på ett briljant sätt i långfilmsdebuten ”I Was a Stranger”. Ett mycket gripande flyktingdrama med hög närvarokänsla. 

I filmen får vi följa fem människor som på grund av olika händelsekedjor hamnar på samma båt på Medelhavet utanför den grekiska kusten. Läkaren Amira (Yasmine Al Massri) flyr med sin dotter från Aleppo efter att hennes föräldrars hus har bombats. Under flykten stöter hon ihop med den syriske regimsoldaten Mustafa (Yahya Mahayni). Samtidigt arbetar människosmugglaren Marwan (Omar Sy) med att få ihop folk för att bemanna en flyktingbåt som ska gå från Turkiet till Grekland. En av dem som betalar för en plats på båten för sig och sin familj är Fathi (Ziad Bakri) eller “poeten” som han kallas för i filmen. Filmens femte huvudperson är Stavros (Constantine Markoulakis), kapten för en av den grekiska kustbevakningens båtar som patrullerar vid kusten. 

Känns autentisk

Genom att berätta historien ur fem olika personers synvinklar får Andersen med alla perspektiv i flyktingkedjan, från den skrupelfria människosmugglaren till den ansvarstagande sjökaptenen. Alla karaktärer blir människor av kött och blod. Det gäller även Marwan, som inte bara är en brutal människosmugglaren utan också en omhändertagande far, och Mustafa, som allt mer börjar ifrågasätta det moraliska i att jobba som soldat åt Bashar al–Assads brutala regim. Amira, Fathi och Stavros känns också som karaktärer hämtade ur verkliga livet. Det är imponerande hur filmskaparna lyckas skapa ett sådant djup i karaktärerna, trots att filmen har hela fem huvudpersoner.  

En annan styrka med filmen är det innovativa manuset. Historien är uppbyggd så att vi får se samma händelser flera gånger sett ur de olika huvudpersonernas perspektiv. Något som är både snyggt och effektivt. 

”I Was a Stranger” känns också riktigt autentisk. Andersens film bygger på en gedigen research. Han har själv varit på plats i flyktingläger i Turkiet och i det krigsdrabbade Syrien och samlat vittnesmål. Det märks. Det känns verkligen som att vi befinner oss mitt i bombregnet i Aleppo, ombord på kustbevakningens båt vid den grekiska kusten eller i det turkiska flyktinglägret. Scenen ombord på den överfulla gummibåten på väg mot den grekiska kusten kan vara en av de starkaste scener jag sett på film. 

Stark bioupplevelse

På senare år har det kommit flera gripande spelfilmer som tagit upp flyktingkrisen i Europa ur olika perspektiv. Matteo Garrones ”Kaptenen” är en stark film om två unga killars farofyllda flykt från Senegal till Italien och Agnieszka Hollands ”Green Border”, som följer flyktingar på gränsen mellan Polen och Belarus, var en av 2023 års bästa filmer . “I Was a Stranger” är förmodligen den bästa av dem. Vilket inte säger lite.

I en tid när politikerna tävlar om vem som kan vara mest restriktiv mot flyktingar blir filmer som den här en påminnelse om de människor som döljer sig bakom pratet om volymer och miniminivåer. Människor som gör allt för att skapa en bättre tillvaro för sig själva och sina familjer. Precis som Karl Oskar och Kristina ville göra  för över 170 år sedan.

“I Was a Stranger” är utan tvekan en av årets starkaste bioupplevelser. Jag uppmanar alla att gå och se den. Ni kommer inte att bli besvikna. 

Jon Andersson