Migration görs till en säkerhetsfråga, och rättssäkerhet framställs som ett hinder för effektivitet.
Politiska system förändras sällan genom ett enda avgörande beslut. Ofta sker förskjutningen stegvis, genom till synes tekniska reformer, nya prioriteringar och ett förändrat språkbruk.
Så har Sveriges migrationspolitik förändrats under senare år – i en riktning som i hög grad bär spår av Sverigedemokraternas idévärld och som i praktiken formats i samspel med regeringen.
Det mest oroande är inte enskilda beslut eller domar, utan den nya normaliteten
Formellt sitter SD inte i regeringen. I praktiken har partiet haft ett betydande inflytande över hur problemen definieras och vilka lösningar som anses möjliga. Det märks inte minst i hur migrationspolitiska reformer allt oftare paketeras som en del av ”arbetet mot gängkriminalitet”.
Avskaffandet av spårbyte. Skärpta försörjningskrav. En allt snävare syn på anknytning. Fler och längre återreseförbud. Utökade möjligheter till förvar. Försvagat genomslag för barnets bästa. Listan kan göras längre. Gemensamt för många av dessa reformer är att de inte primärt riktar in sig på grov organiserad brottslighet, utan på människor som arbetar, studerar, bildar familj och lever sina liv i Sverige.
Ändå presenteras de gång på gång som nödvändiga verktyg i kampen mot gängen. På så sätt knyts migrationsrätten samman med straffrätten – inte genom sakliga samband, utan genom retorik. Migration görs till en säkerhetsfråga, och rättssäkerhet framställs som ett hinder för effektivitet.
Detta är ingen tillfällighet. När åtgärder som i grunden handlar om uppehållstillstånd, familjeliv och barns rättigheter ramas in som brottsbekämpning, förskjuts också synen på vilka rättigheter som anses legitima. Undantag blir lättare att motivera. Proportionalitet blir förhandlingsbar. Och människor som aldrig haft någon koppling till kriminalitet placeras ändå i ett rättssystem präglat av misstänksamhet och kontroll.
Här uppstår en avgörande skiljelinje. För svenska medborgare gäller rättsstatens grundprinciper: förutsebarhet, likabehandling och skydd mot godtycke. Inom migrationsrätten gäller i praktiken något annat. Här kan ett helt liv i Sverige – arbete, barn, språk, social förankring – väga lättare än formella brister. Här kan laglydnad spela förvånansvärt liten roll.
Det mest oroande är inte enskilda beslut eller domar, utan den nya normaliteten. En praxis där rättstillämpningen hårdnar snabbare än lagstiftningen. Där utrymmet för skön nästan alltid används i restriktiv riktning. Där det som tidigare krävde starka skäl nu blivit rutin.
Även oppositionen har påverkats av denna förskjutning. När migrationspolitiska åtstramningar konsekvent kopplas till kampen mot gängkriminalitet blir det politiskt kostsamt att invända. Också Socialdemokraterna har, medvetet eller omedvetet, anpassat sig till denna problemformulering. Resultatet blir en bred politisk konsensus där själva utgångspunkten sällan ifrågasätts: att migration i sig utgör ett hot som måste hanteras med undantagsregler.
Men frågan vi borde ställa är en annan. Vad händer med rättsstaten när hela grupper permanent placeras i ett system där rättigheter görs villkorade, där misstanke ersätter individuell prövning och där brottsbekämpning används som argument för långtgående ingrepp i människors liv?
Sverige har länge varit stolt över sin rättsstat. Men rättsstater försvagas sällan genom öppna angrepp. De urholkas gradvis, genom undantag som blir regel och genom att allt fler vänjer sig vid tanken att vissa människor inte fullt ut omfattas av rättighetsskyddet.
Det är i det ljuset vi måste ställa den obekväma men nödvändiga frågan: utvecklar Sverige parallella rättssystem?
Juan Fonseca
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
