När välfärden blir en klassfråga

Krönika Förskjutningen sker inte genom stora deklarationer, utan genom till synes tekniska reformer.

Valrörelsen är i praktiken redan igång. Och som så många gånger tidigare är det invandringen – och de invandrade – som står i centrum.

Sverigedemokraterna kommer att göra det de alltid gör: peka ut människor med utländsk bakgrund som problem. Skrämselbilder om hur farlig invandringen påstås vara förväntas återigen ge röster.

Men de är inte ensamma.

Inom Tidöavtalet ser vi hur flera partier rör sig i samma riktning. Kristdemokraterna driver krav på burkaförbud – symbolfrågor som riktas mot redan utsatta grupper och förstärker motsättningen mellan ”vi” och ”dom”.

Det är lätt att tro att detta är hela berättelsen.

Det är det inte.

Genomför systemskifte

För samtidigt pågår något annat. En förändring som det är märkligt tyst om – och som därför behöver sägas högt.

Det är genom reformeringen av migrationspolitiken som Sverigedemokraterna och regeringen steg för steg genomför ett systemskifte.

Det som kallas ett ”snabbspår” för arbetande invandrare är ett tydligt exempel. Det presenteras som en lösning. I själva verket är det ett principiellt brott. Logiken är enkel: den som tjänar mer ska snabbare få tillgång till välfärdens trygghetssystem. Den som tjänar mindre får vänta.

Detta är inte arbetslinjen.

Det är en inkomstlinje.

Jag har under lång tid följt – och varit en del av – den politiska idé som byggde den svenska välfärdsstaten. Den vilade på en enkel men avgörande princip: tryggheten skulle vara gemensam.

Rättigheter skulle inte köpas. De skulle gälla alla som lever, arbetar och bidrar här. Nu håller den principen på att förskjutas.

Inte genom stora deklarationer, utan genom till synes tekniska reformer.

Snabbspåret gör inte skillnad mellan den som arbetar och den som inte gör det. Det gör skillnad mellan olika lönenivåer. Mellan ingenjören och undersköterskan. Båda går till jobbet. Båda betalar skatt. Men bara den ena ska snabbare räknas in.

Detta är inte en justering.

Det är en värdering.

Krav och sanktioner byggs ut

När inkomstnivå blir kvalificeringsgrund förändras relationen mellan individ och stat. Välfärden förskjuts från att vara en gemensam institution till att bli något som förtjänas – och förtjänas olika snabbt. Det är så en generell modell urholkas.

Inte genom ett stort beslut – utan genom många små.

Samtidigt ser vi andra förändringar som pekar i samma riktning. Socialbidrag görs allt mer villkorade och differentierade. Krav och sanktioner byggs ut. I debatten talas det om parallella rättssystem – där olika grupper förväntas leva under olika villkor och bedömas efter olika måttstockar.

Var för sig kan dessa förändringar framstå som rimliga eller nödvändiga. Tillsammans tecknar de en annan bild. Av ett samhälle där likabehandling inte längre är självklar utgångspunkt. Där rättigheter gradvis knyts till prestation, inkomst eller grupptillhörighet. Och medan detta sker fylls det politiska utrymmet av skrämsel om invandring.

Det är ingen slump.

Konflikten om människor döljer systemskiftet i politiken.

För frågan är inte bara vem som kommer till Sverige. Frågan är vilket Sverige som formas. Ett samhälle där rättigheter gäller lika för alla som arbetar och bidrar. Eller ett samhälle där din plats avgörs av din lön.

Vägval för S

För socialdemokratin är detta ett vägval som inte går att ducka.

Det räcker inte att tala om krav, integration och egenförsörjning. Om vi samtidigt accepterar att högre inkomster ska ge snabbare tillgång till grundläggande rättigheter, då har vi redan lämnat en del av det som byggde vår styrka.

Den generella välfärden var aldrig naiv. Den var ett sätt att hålla ihop ett ojämlikt samhälle. När den ersätts av en prestationslogik förändras inte bara systemen – utan också tilliten mellan människor. Och utan tillit blir det lättare att ställa människor mot varandra. Så i ett valår där invandringen återigen görs till huvudfråga finns det skäl att väcka liv i det som det talas tyst om.

Inte vem som ska få trygghet först. Utan om tryggheten fortfarande ska vara gemensam.

Så länge debatten handlar om vilka människor som ska misstänkliggöras kan systemskiftet fortsätta i tystnad.

Juan Fonseca