Film Dagens Arenas filmrecensent Jon Andersson listar de bästa filmerna som haft svensk biopremiär under 2025.
10. “Emilia Pérez”
Är ni trötta på konventionella filmer som lätt går att placera in i ett fack och vill se något nytt och annorlunda? Då ska ni se Jacques Audiards ”Emilia Pérez”. Det är minst sagt svårt att sätta en etikett på filmen. För hur kategoriserar man en film som är musikal, komedi, drama och gangsterfilm på samma gång?
Filmen handlar om en mexikansk kartelledare (Karla Sofía Gascón) som bestämmer sig för att göra ett könsbyte, då han alltid känt sig som kvinna. Till sin hjälp tar han en skicklig advokat (Zoe Saldaña). Det känns dumt att avslöja så mycket mer om handlingen. Det räcker att konstatera att filmen tar en mängd olika vändningar ända fram till det dramatiska slutet.
”Emilia Perez” är årets troligtvis mest originella film. Det är också en av de allra bästa.
9. “Sinners”
Ryan Cooglers ”Sinners”, är ett utmärkt exempel på att den gamla b-filmsgenren skräckfilm, blivit allt mer synonymt med kvalitet. Filmen handlar om de beryktade ”Smokestack-tvillingarna” Elijah och Elias (båda spelade av Michael B. Jordan) som kommit tillbaka till sina hemtrakter i 30-talets Mississippi för att ordna en stor fest bestående av musik, fest och dans.
När festdeltagarna får besök av ett gäng vita banjospelande vampyrer uppstår problem.De vill inte bara suga de svarta festdeltagarnas blod. De är också ute efter att sno deras musik.Filmen blir därför inte bara en ”vanlig vampyrskräckis” utan också en kommentar kring de vitas förtryck av svarta i USA. Att filmen slutar med en eldstrid mellan medlemmar av Ku Klux Klan och en av filmens hjältar gör knappast budskapet mindre tydligt.
8. “Det vara bara en olycka”
Den iranske filmskaparen Jafar Panahis nya film handlar om en före detta politisk fånge som av en slump stöter på sin gamle torterare och bestämmer sig för att tillfångata honom. Plötsligt är flera av torterarens gamla offer involverade i kidnappningen och en våldsam diskussion bryter ut kring vad de ska göra med sin gamle plågoande.
“Det var bara en olycka” som vann den prestigefyllda Guldpalmen i Cannes i våras är en mycket välgjord och känslomässigt gripande film. Som vanligt i Panahis filmer är kritiken mot den brutala iranska regimen filmens huvudfokus. Den stora styrkan med filmen är den välgjorda dialogen, som går ut på att karaktärerna diskuterar vad de ska göra med mannen de tillfångatagit. Vissa förespråkar våld medan andra vill att de ska släppa honom.
2022 blev Panahi dömd till fängelse, och han avtjänade ett sju månader långt fängelsestraff för ”propaganda mot systemet”. Fängelsevistelsen och de människor han träffade där fungerade som inspiration till ”Det var bara en olycka”. Det berättade den iranske regissören för mig när jag fick möjlighet att intervjua honom under en blixtvisit i Sverige i höstas. Bara veckor efter intervjun kom det sorgliga beskedet att Panahi på nytt dömts till yrkesförbud och fängelse i Iran på grund av ”propagandaaktiviteter”. Ett sorgligt besked både för den fria konsten och yttrandefriheten i världen.
7. “Det andra offret”
Hur är det egentligen att ansvara för någon annans liv? De flesta av oss har ingen aning om det. Men som läkare på en akutavdelning är det en verklighet man möter varje dag. Hur allvarligt är läget för en viss patient? Är det bara vanlig huvudvärk eller något allvarligare? Kan man lita på när en halvt omtöcknad strokepatient säger att hon inte äter medicin, när det inte går att kolla eftersom journalsystemet ligger nere?
För Alexandra (Özlem Saglanmak), läkare på neurologavdelningen på ett stort sjukhus i Danmark, är det här vardag. Men när Alexandra gör en felbedömning om en patient går allt utför. Hon måste konfrontera sig själv och sina skuldkänslor, samtidigt som verksamheten på sjukhuset löper på.
“Det andra offret” är ett gripande drama om skuld och livets bräcklighet. Kunde Alexandra ha agerat annorlunda eller gjorde hon bara en helt relevant bedömning? Och hur ska man som läkare förhålla sig till de anhörigas förtvivlan och ilska? Går det att vara helt professionell i en sådan situation eller är det acceptabelt att känslorna tar över? Frågorna är många. Men filmskaparna skriver oss inte på näsan. Det är upp till oss i biopubliken att dra våra egna slutsatser.
”Det andra offret” är en film som inte backar för de stora frågorna i livet. Det är utan tvekan en av årets viktigaste och mest gripande dramafilmer.
6. ”Sentimental Value”
Den norske filmskaparen Joachim Trier är utan tvekan en av världens mest spännande regissörer just nu. Från genombrottsfilmen ”Oslo 31 augusti” (2011) till hans senaste film ”Världens värsta människa” (2021) har han visat upp en imponerande förmåga att skildra människor från deras mest sårbara sidor. Hans nya film “Sentimental Value”, om en regissör som på ålderns höst försöker återknyta kontakten med sina vuxna döttrar, är inget undantag.
Stellan Skarsgård har stått för en imponerande karriär både i Sverige och Hollywood. Men frågan är om han någonsin varit så bra som i rollen som den självupptagna kulturmannen Gustav Borg. Men det är inte bara Skarsgård som imponerar. Renate Reinsve visar än en gång varför hon är Norges bästa skådespelare just nu i porträttet av Gustavs dotter Nora, en skådespelare som lider av grav scenskräck.
Med ”Sentimental Value” befäster Joachim Trier sin ställning som en av världens just nu bästa och mest intressanta regissörer. Den här gången med hjälp av en svensk veteranskådespelare som vid 74 års ålder gör sitt livs roll.
5. “The Roses”
Theo (Benedict Cumberbatch) är en framgångsrik arkitekt medan Ivy (Olivia Coleman) är hemmamamma och ägnar sig åt sin stora passion – matlagning. Men när Theos karriär kraschar samtidigt som Ivy börjar göra succé med en restaurang hon precis öppnat blir rollerna plötsligt ombytta. Något som skapar stora spänningar i parets relation.
Filmen är inspirerad av den klassiska filmen ”Rosornas krig” från 1989 som i sin tur bygger på Warren Adlers roman. Det var en underhållande svart komedi om skilsmässa och äktenskapsproblem. Men den kan inte mäta sig med denna nyinspelning.
Coleman och Cumberbatch fullständigt briljerar i denna svarta komedi om ett äktenskap i kris. Att se dem leverera sina repliker med knivskarp ackuratess är en sann fröjd. Gillar ni svart humor kan jag garantera många skratt. ”The Roses” är det roligaste som visats på en bioduk på väldigt länge.
4. “Kevlarsjäl”
Två unga killar åker på en moppe. Den ena blöder från huvudet och har svårt att hålla sig upprätt, men den äldre killen som kör moppen ser till att han håller sig kvar på sadeln. Vi blir snart varse att de båda killarna är bröder och att den yngre brorsan råkat ut för deras alkoholiserade pappas vrede.
Det är inte första gången som den äldre brodern Alex (Josef Kersh) har fått se efter sin impulsive lillebror Robin (Rio Svensson). Och det är långt ifrån den sista. När Robin hamnar i fel sällskap måste storebrodern rycka ut igen. Men frågan är om han kan hjälpa sin lillebror den här gången.
Det är anslaget i “Kevlarsjäl”. En minst sagt imponerande debutfilm från det nya stjärnskottet Maria Eriksson-Hecht. Filmen är en skoningslös skildring av barn och unga som får klara sig själva då vuxenvärlden sviker. Enligt min mening det starkaste en svensk filmskapare gjort på många år.
3. “De dödas symfoni”
Matthias Glasners mastodontfilm om den dysfunktionella familjen Lunies är utan tvekan en av årets bästa filmer. I centrum står sonen Tom (Lars Eidinger), en halvt lyckad klassisk dirigent med ett minst sagt hektiskt liv. Han förväntas ta hand om sina sjuka och dementa föräldrar samtidigt som han fungerar som en sorts extrapappa till sin flickväns barn, som hon fått med en annan man. Dessutom måste han stötta sin deprimerade vän kompositören Bernard. Under filmens fem kapitel får vi också lära känna Toms syster Ellen, mamma Lissy och pappa Gerd.
Den drygt tre timmar långa filmen väjer inte för att ta sig an stora livsfrågor som åldrande, självmord och alkoholism. “De dödas symfoni” är en känslomässigt engagerande och stundtals rolig film om hur det är att vara människa.
2. “One Battle After Another”
”One Battle After Another” börjar i ett rasande tempo då vi hamnar mitt i planeringen av en väpnad attack mot ett flyktingförvar på gränsen mellan USA och Mexiko. Attacken ska utföras av den vänsterrevolutionära gruppen French 75. Det ska visa sig vara en i mängden av väpnade aktioner som gruppen ägnar sig åt. Efter ett bankrån som går snett arresteras flera personer som ingår i French 75. En av dessa är Perfidia Beverly Hills (Teyana Taylor) som varit en av gruppens mest framstående medlemmar. De medlemmar som klarar sig går under jorden, däribland Perfidias partner Bob (Leonardo DiCaprio) som också är pappa till parets gemensamma dotter.
I 16 år har Bob och dottern hållit sig undan då de till slut spåras upp av Bobs ärkefiende, den brutale översten Steven J. Lockjaw (Sean Penn). Det leder till en katt och råtta-lek som upptar större delen av den drygt två timmar och fyrtio minuter långa filmen.
DiCaprio är mycket bra i rollen som den minst sagt avdankade revolutionären Bob Ferguson. En person vars liv fyllt av droger och alkohol gjort att han glömt såväl den revolutionära gruppens lösenord som andra viktiga färdigheter för att klara ett liv på flykt. Något som gör DiCaprios karaktär betydligt mer mänsklig än om han vore en actionhjälte som klarar av allt. Dessutom bjuder hans klantigheter på en hel del skratt.
Som så ofta med Paul Thomas Andersons filmer är det svårt att sätta ”One Battle After Another” i ett fack. Det är en actionfilm, en svart komedi och en politisk thriller. Allt på samma gång. Det är inte många filmer som lyckas med allt det. ”One Battle After Another” är ännu en fullträff av den mångsidige regissören.
1. “Bird”
“Bird” är ett närgånget och ömsint porträtt av tolvåriga Bailey. En flicka som på grund av yttre omständigheter fått växa upp alltför tidigt. Mammans nya kille visar sig vara våldsam och farlig och Bailey får rycka in som beskyddare av de tre småsyskonen. Samtidigt tar hon på sig uppgiften att hjälpa sin nyfunne vän Bird med att hitta sina föräldrar, som han förlorat kontakten med.
Regissören Andrea Arnold har gjort sig känd som en stark skildrare av den brittiska arbetarklassen och visat att hon är en sann arvtagare till mästare som Ken Loach. En tradition hon följer på ett mästerligt vis i denna film. Nykiya Adams är ett fynd i huvudrollen som Bailey och Barry Keoghan är lysande i rollen som hennes pappa Bug, som trots sitt struliga beteende visar sig ha hjärtat på rätta stället.
Mitt i den socialrealistiska skildringen smyger Arnold in en liten dos magi. Att berätta vad det är för något och hur regissören åstadkommer det skulle vara att avslöja för mycket om filmens handling. Det räcker med att konstatera att det görs med små medel och på precis lagom nivå för att inte rubba filmens socialrealistiska berättarton. Det är just den blandningen som gör ”Bird” till årets bästa film.
Jon Andersson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
