my

Efter onsdagens Uppdrag Granskning skriver en av de medverkande, My Vingren, om hur hatet på nätet är detsamma kvinnor hon möter på Stockholms Tjejjour utsätts för.

Det är något särskilt med sexuellt våld. Hot om våldtäkt, sexuella trakasserier eller sexuellt ofredande är alla komponenter av samma hat. Hat som riktar sig mot kvinnor. Precis som att fysiska våldtäkter är ett av de mest effektiva vapnen i krig, är det också ett av skrivbordskrigarnas mest kraftfulla vapen. Och precis som att gruppvåldtäkter ofta är grövre och innehåller mer fysiskt våld drivs också näthatarna av gemenskapen. Flashback är till mångt och mycket ett näste av män som dunkar varandra i ryggen över extra välformulerade kränkningar.

Vi som granskar och kartlägger just näthat vet vad som provocerar. Flashback är i mångt och mycket en fantastisk källa till att förstå hur näthatare resonerar. Vilka komponenter inspirerar användrare så mycket att de kan lägga timmar på att hetsa varandra i hat och uttalade hot om hembesök, misshandel och våldtäkt? Att vara kvinna, att vara feminist, antirasist, att vara mörk eller ha ett namn som, enligt dem, inte klingar svenskt. Allra värst är det förstås ju fler punkter du lyckas pricka in.

Om du går in på trådar som handlar om vita manliga feminister och sedan jämför tonläget med någon av de trådar som handlar om kvinnliga debattörer som förekommer i media i samma omfattning är skillnaden på antal inlägg, hur många som är involverade i trådarna, hur mycket tid som läggs ner samt grad av aggressivitet och hot nästan skrattretande.

Självklart blir även män utsatta för näthat. Men omfattningen? Det är inte ens i närheten. Även Lisa Bjurwald bekräftar det i boken Skrivsbordskrigarna. Hon skriver att kvinnohatet tar sig fler uttryck än sexuella hot och trakasserier och att det ofta handlar om en aggressivitet många tonlägen högre än den som riktas mot manliga journalister. Hon skriver också att det är män som är överrepresenterade i nätsammanhang.

De jobbigaste hoten är alltid de med tema våldtäkt. Det är också det som är ett av de ämnen som är vanligast. De män som ligger bakom mejlen, telefonsamtalen, smsen, flashbacktrådarna och de rasistiska sajterna är väl medvetna om det. Till mig skickar de detaljerade beskrivningar om hur våldtäkten ska gå till, datum, plats och sedan, om jag nu mot all förmodan inte skulle vara tillräckligt uppskakad, så bifogar de min adress. Vi vet var du bor, vill de säga, utan att säga det rakt ut. Vi vet hur det ser ut i ditt område, var de mest tätbevuxna buskarna finns.

Kvinnohat finns inte bara på nätet, det är bara ett uttryckssätt. Det finns definitivt poänger med att problematisera vilken roll internet har i hur hat mot kvinnor uttrycks, återskapas och reproduceras.

Men vi får inte fastna i nätet, det är bara ett verktyg. Samma attityder mot kvinnor och kvinnors kroppar kan du se på vilken skolgård eller arbetsplats som helst.

På Stockholms Tjejjour tog vi 2012 emot 1789 samtal från unga tjejer, upp mot 80% av de samtalen kom från tjejer som har eller var utsatta för våldtäkt och andra sexuella övergrepp. Att få ett våldtäktshot eller att bli utsatt för våldtäkt? Det är bara olika grader av samma hat.

My Vingren är skribent och verksamhetsledare på Stockholms Tjejjour