Är det dags att sluta twittra?

ledare Jag har gett upp försöken att tala med trollen. Men samtidigt som Twitter är den plattform där hat och desinformation ökar mest har den också ökat i betydelse. 

I högstadiet bar jag uniform. Varje dag drog jag på mig den mossgröna luvtröjan med en stor, röd sosseros på bröstet. Utstyrseln ledde till en del konfrontationer, högljudda debatter mot skolans två MUF-killar i matsalen varvades med vad jag trodde var övertygande bearbetning av matteläraren, som i ett svagt ögonblick erkänt för mig att han var folkpartist.

Med den gröna luvan fastsnörpt runt ansiktet förklarade jag för folk att socialdemokratin var sanningen, svaret på alla frågor och godhet kondenserad till ideologi. Moderater var dumma i huvudet (på den tiden fanns inte särskilt många sverigedemokrater), liberaler gick möjligen att rädda. Vänsterpartister kunde man låta hållas.

Med åren skakade jag av mig ungdomsförbundarens svartvita världssyn och övergick till att förklara människors beteende med strukturer och omständigheter. Den elaka kollegan kanske är mitt i en skilsmässa, den kriminelle har vuxit upp i fel sammanhang, rasisten i kommentarsfältet reagerar egentligen på ekonomiska orättvisor.

Jag har tänkt att människan är god och snäll och att jag har mycket gemensamt med de allra flesta, världen över.

Jag börjar inse att hatet även fördummar mig.

Men de senaste åren har ett tvivel börjat gro. Min människosyn börjar påverkas av näthat, framför allt på Twitter. För läsaren obekant med plattformen kan den sammanfattas som en plats där politik och samhälle diskuteras genom korta inlägg och snabba repliker. Där finns politiker, opinionsbildare, samhällsintresserade, journalister – och fullständiga galningar. Twitter är fullt av en slags intensiv och hotfull dårskap sällan skymtad i andra diskussionsforum. Och det verkar bara bli värre.

I april i år fick ärkebiskop Antje Jackelén nog och tog en paus från plattformen. Hatet mot Aftonbladetskribenten Jonna Sima har svämmat över sedan Sverigedemokraternas Youtubekanal Riks började sikta in sig och ägna hela avsnitt åt att smutskasta henne. För ett par veckor sedan utsattes kommunalrådet Muharrem Demirok (C) i Linköping för vandalisering och hotfulla hembesök efter ett inlägg på Twitter. Polisen Nadim Ghazale meddelade häromdagen att han lämnar Twitter efter den hatstorm som drog igång efter hans sommarprat.

Samtidigt blir plattformen allt svårare att lämna eller ignorera. Politiker använder Twitter för att pumpa ut meddelanden direkt till sina följare, utan att behöva gå omvägen via traditionell media. Under de senaste veckornas evakueringar i Afghanistan har utrikesminister Ann Linde (S) använt Twitter närmast som en personlig pressmeddelandetjänst. Medierna återpublicerar och citerar makthavarnas inlägg, samtidigt som journalister inte får samma möjlighet att ställa uppföljande eller kritiska frågor.

Nästa år är det val. En läsning av den offentliga utredningen Det demokratiska samtalet i en digital tid (2020) visar tydligt att näthatet är ett allvarligt demokratiproblem. Inför det förra riksdagsvalet ökade antalet politiska bottar kraftigt. Var femte journalist som hotats har funderat på att byta jobb. Nästan var fjärde förtroendevald påverkas i sitt uppdrag av utsattheten för hot och hat, eller oron för att utsättas.

När jag som 22-åring började som sommarvikarie på Aftonbladets ledarsida hade jag svårt att ta in allt hat jag möttes av. Ett par dagar in i jobbet ringde en hotfull man upp mig när jag stod och mikrade lunchlådan, jag låste in mig på en toa och grät efter att jag lagt på. När de inte kunde nå mig på telefon ringde de hem till min kompis och dåvarande sambo och skrek på henne i stället. Snart vande man sig vid att börja dagen med att rensa bort hatmejl ur inkorgen. Efter texter om invandring kunde det röra sig om flera hundra aggressiva meddelanden på bara en dag.

Det är svårt att se allt hat och samtidigt behålla övertygelsen att människor är i grunden goda. Jag märker att jag som en reaktion på hatet – inte längre riktat mot mig, Dagens Arenas ledarredaktion är relativt förskonad, men mot andra på Twitter – börjar gå baklänges tillbaka emot högstadiet i min syn på andra människor. Efter ett tag går det inte längre att förstå de som hatar eller förklara hatandet. Jag lyckas inte längre intala mig att jag har något gemensamt med Twittertrollen.

Tro mig, jag har gjort desperata försök. Jag läste Karin Pettersson och Martin Gelins bok Internet är trasigt (Natur och kultur, 2018) när den kom, och lärde mig om algoritmer som ger extra spridning åt hatiska inlägg eftersom de ger mest interaktion. Jag lärde mig om botar, påverkansoperationer och spam, men inget förklarade riktigt de horder av människor som hoppar på politiker, journalister och framför allt kvinnor på nätet.

I den tidigare nämnda utredningen lyfts Twitter som den plattform där desinformation och hat eskalerat som mest. När utredarna resonerar kring vem som näthatar och varför, tar de upp studier som visar att näthatare är mindre vänliga, mindre öppna, mer sadistiska och manipulativa än resten av befolkningen.

På internet ges dessa personer möjligheten att komma i kontakt med varandra och “bilda sammanhang där hat normaliseras och förstärks”.

Att konstatera att sociala medier fördummar den politiska diskussionen är att slå in en vidöppen dörr. Men jag börjar inse att hatet även fördummar mig. Jag backar sakta tillbaka in i högstadiet, drar på mig luvan och tänker att en del människor helt enkelt är dumma i huvudet. Jag har gett upp försöken att tala med trollen.