Runt om i Finland gnuggar en ny politisk verklighet sig i ögonen. Att Sannfinländarna skulle nå framgång var ingen högoddsare, men att partiet skulle bli tredje största parti, bara marginellt mindre än Samlingspartiet och Socialdemokraterna, hade många hoppats kunna undvika. Nu blev det inte så och allt pekar mot att dessa tre partier under de kommande veckorna ska förhandla fram en regering.

Även runt om i Europa har det bekymrat gnuggats under dagen. Finland är vanligtvis ett EU-vänligt land i nordost som inte ger ifrån sig mycket väsen i Bryssel. Men det är som bekant mycket som inte är sig likt i EU just nu. Gårdagens val har följts av en och envar, eftersom framför allt Sannfinnländarna, men även Socialdemokraterna, har mopsat upp sig i frågan om räddningspaket till Portugal och Grekland. Finland ska inte betala för andras misstag, har det hetat.

Regeringsförhandlingarna får avgöra hur mycket av nödlånspaketkritiken som är hårdnackad och hur mycket som kan sorteras som valretorik. Men på ett sätt är skadan redan skedd – det upptrissade tonläget har smittat av sig på EU. Solidariteten inom euroområdet har minskat, underblåst av Tysklands förbundskansler Angela Merkel – EU:s mäktigaste ledare – som gör allt för att hålla ryggen fri för de tyska bankerna.

Den finska retoriken och den tyska kanslern förvärrar redan kända problem. Allt mer pekar på att Grekland inte förmår marknaden att köpa de statsobligationer i storleksordningen 25–30 miljarder euro landet behöver ställa ut. Återstår då för grannländerna att köpa, vilket i praktiken betyder att medborgarna betalar. Alternativet är att låta Grekland strukturera om lånen, vilket sannolikt skulle resa krav på att fler länder i samma situation ska få göra detsamma. Då är det tyska banker som får ta smällen.

Hur vi än vänder oss står vi med kostnader skapade av galna bankdirektörer och lösningar konstruerade av politiker med egoistiska och kortsiktiga intressen för ögonen. Valresultatet i Finland gör inte saken bättre, men det är inte Finlands näste finansminister som kommer vara skyldig till att det går åt skogen. Tills vidare fortsätter de europeiska eliterna att hoppas på ett alexanderhugg som inte kommer att uppenbara sig.