I förra veckans Uppdrag Granskning gjorde Greger von Sivers, rektor för friskolan Profilskola, bort sig ordentligt genom att göra det sämsta tänkbara: blåljuga i en konfrontationsintervju med Janne Josefsson. Som har använt dold kamera. Inspelningen visade Greger von Sivers obehagliga och fördomsfulla människosyn. Han förklarade för UG:s reporter, som i reportaget utgav sig för att vara en jobbsökande lärare, att han inte ville ha elever som “håller på med rap och våldtäkter”. Dessa personer “kan väl hålla på och rappa borta i Tensta och elda upp bilar där istället för här”, tyckte von Sivers.

En person med de värderingarna ska naturligtvis inte vara chef för en skola. Det insåg till och med Greger von Sivers själv, som passade på att sälja sin friskola innan Uppdrag Granskning hann visa sitt inslag. Men Smålandspostens oberoende moderata ledarsida rycker i dag – till mångas förvåning – ut till Greger von Sivers försvar. Ledarskribenten Marcus Svensson tycker visserligen att Profilskolans rektor har använt ett olämpligt och osofistikerat ordval, men det är ändå ett språkbruk som han känner igen från “bastusnack efter några öl”.

Därefter ger sig skribenten in i okunnighetens träsk och kväker rent hårresande resonemang. Han påstår att hiphopen i grunden är en rasistisk musikgenre som “utgår från det svarta som norm i kamp med det vita” – och att den är jämförbar med vit makt-musik. Det är så att man undrar om Smålandspostens har sin redaktion i en världsfrånvänd Amish-församling och inte i Bibelbältet.

Men i slutet av texten vill Marcus Svensson ändå tillstå att skolor inte bör sortera bort elever efter de kriterier som Profilskolan använt sig av. Men fler i skolan borde liksom Greger von Sivers intressera sig för vilka värden musikvärlden skapar. Det är som att återuppleva 1980-talets biocensur-debatt, eller den ständigt pågående diskussionen om våldet i tv-spel. Eller densamma inom litteraturen och konsten för den delen.

För precis som andra konstformer och musikgenrer är hiphopen mångfasetterad och kan innehålla såväl idiotisk sexism och rasism, som politiskt subversiva budskap, ren poesi eller förmedla en partykänsla som får en att känna sig på toppen av världen. Det är mycket riktigt en musikgenre med ett ursprungligt underifrånperspektiv som bär med sig erfarenheter från det segregerade klassamhället. Men i dag är det musik som görs av såväl unga som medelålders människor över hela världen, med lika många svarta som vita fans.

Att jämställa världens populäraste popmusikgenre med rasistisk vit makt-musik är direkt knasbolligt. Marcus Svensson spelar dessutom på unkna rasifierade föreställningar om den svarte mannen som, i det här fallet, inte ens några genusteorier tros bita på. Är det något som den svenska skolan verkligen borde belysa och diskutera så är det de för samhället destruktiva fördomar som Greger von Sivers och Marcus Svenssons ger uttryck för.