Skolinspektionens nya lista på friskolekoncerner och deras etableringsansökningar är en påminnelse om det verkliga problemet. Ingen vet längre vad den svenska skolan är för något.
En expansiv firma som heter Thorengruppen får enligt Dagens Nyheter avslag på hela sin hög av chansartade ansökningar på skoletableringar eftersom inga förutsättningar är på plats: behov, lokaler, kompetens. Företagsgruppens marknadschef protesterar.
Varför håller detta på? Varför läggs myndighetsresurser på det? Vad har det med den svenska skolan att göra? Situationen är omöjlig. Skolinspektionen försöker förtvivlat försvara skolan som institution – företagen försöker driva företag. Mellan dem öppnar sig ett förvirrat och politiskt splittrat landskap där man inte längre kan beskriva vad skolan är för något.
Den mest grundläggande av alla samhällsinstitutioner har blivit obegriplig och ohanterlig. Här ligger det verkliga problemet. Då hjälper det inte med en engagerad minister som håller tal till lärarkåren.
Ingen minister eller myndighet eller politisk vilja kan navigera i detta kaos av motstridiga beskrivningar och bräckliga kompromisser. Självaste före detta ministern Björklund beskriver på egen hand schizofrenin genom att på en och samma gång ilsket hävda att skolan ska vara en fri marknad som det allmänna inte får lägga sig i, och lika ilsket proklamera att han absolut vill förstatliga den.
Men med den nya regeringen öppnar sig ett läge där man måste ställa sig frågan: vad ska vi ägna oss åt och hur röjer vi en framkomlig väg? Goda idéer, förslag, ekonomiska satsningar, försäkringar om läraryrkets status – allt sådant kommer vara bortkastat om man inte funderar över förutsättningarna för att något alls ska kunna genomföras. Om man inte är någorlunda överens om vad man pratar om och vad man har framför sig.
Skolan är nämligen inget slag man kan ”vinna” över någon annan. Det är just ett slagfält den inte kan vara.
I ena änden av det här kaotiska landskapet av uppfattningar finns de helt verklighetsfrämmande, New Public Management-inspirerade idéerna om skolan som en ”marknad”. Idéer som är inbyggda i det nuvarande kaoset, och som går stick i stäv med det som skolan funktionellt måste stödja sig på: stabilitet, ansvar, pedagogiska mål, kollegialitet, likvärdighet, och så vidare. Idéer som inte alls relaterar till skolans funktion i samhället: att långsiktigt trygga samhällets kunskapsmässiga, sociala, ekonomiska och demokratiska återväxt.
Hur kan fullständigt inkompatibla uppfattningar få bestå inom det som ska föreställa ett skolsystem? Uttryckta till exempel i obegripligheter som Friskoleöverenskommelsen från förra året.
Det behövs samsyn. Det behövs begriplighet. Det behövs beskrivningar som hänger ihop, utan dolda motsättningar och eller öppen strid från parter som inte har med skolan att göra. Och till detta behövs förstås en bred politisk bas. Men den kan inte som hittills byggas på kompromisser med extremidéer. Den måste bygga på att klargöra, och att tålmodigt vinna stöd. Då behöver man förstås veta väldigt väl vad det är man pratar om.
Punkt nummer ett är att diskutera skolan som det den är. Som skola, och som institution i samhället. Inte utgå från några marknadsliknelser som sakligt sett är felaktiga. Redan det börjar likna en utgångspunkt för att samtala vidare och ta ut riktningar och kunna sortera bland möjliga beslut – att skolan är en samhällsinstitution.
Vad det kommer innebära konkret och i detalj blir en fortgående förhandlingsfråga. Men då är samtalet i alla fall i gång. Och pusselbitarna kan börja passa ihop bättre än de gör i dag.
Det är skolan som samhällsinstitution som ger lärarna deras professionella auktoritet i första hand. Att de representerar och kollektivt bär upp denna institution. Inte att de representerar exempelvis Peje Emilsson.
Utgår vi från skolan som den samhällsinstitution den är, underlättar det ett permanent bortsorterande av kortsiktighet, av grova avvikelser, av undermåliga anläggningar, av felaktiga incitament, av missuppfattningar kring kommuners ansvar och ekonomisk styrning.
Det ger också en bättre utgångspunkt för att se grundfelen i de tidigare, illa tänkta reformerna. Som kommunaliseringen, eller elevpengssystemet. Elevpengen har varit det viktigaste verktyget för att vinna mark åt den förvirrade marknadsliknelsen, och för att bryta ner skolverksamhetens och lärarnas integritet. Lärarnas Riksförbund och SACO vill få bort den, på goda grunder.
Friskolekommitténs överenskommelse behöver man inte bry sig om överdrivet mycket. Den är en lättviktig kompromiss från ett trängt läge. Och på så sätt blir den mest ett uttryck för de problem och knutar som den inte kunnat lösa när det gäller att förklara vad den svenska skolan är för något.
Att upprätta en fungerande samsyn blir inte det allra lättaste, det kommer med nödvändighet ha drag av fredsprocess. Det behövs definitivt en utredning i det stora och ambitiösa formatet. Kanske behöver man ställa om sitt historiska perspektiv, och fundera över hur vi faktiskt förhåller oss till den grundskola som beslutades med bred politisk förankring 1962. Alldeles definitivt behöver bygget av en samsyn kring skolan innehålla något slags svar på de stora frågorna om vart Sverige är på väg socialt och ekonomiskt i framtiden.
En samsyn representerar också något mer: förtroende. Det kanske största enskilda värdet i ett samhälle. Samhällsinstitutionen skola är alltigenom beroende av förtroende – av att det inte som idag råder förvirring kring vad den är eller vems syften den tjänar.
Jesper Meijling är arkitekt och ekonomiforskare. Författare till boken ”Marknad på villovägar”. Tidigare radioproducent vid SR P1 inom samhälle, politik och ekonomi. Doktorand vid KTH i egna projektet ”Markets, Spatial Order and Sustainable Urban Futures”.
Jespers gästblogg ”Marknad och politik” kommenterar marknadiseringsfenomenet i svensk politik, främst kring problemen med påtvingade marknadsmodeller och så kallad new public management i offentliga system och institutioner.
Jesper finns på twitter: @JesperMeijling
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
