Anna Danielsson Öberg.

Krönika Ännu så länge håller facken ihop inför avtalsrörelsen. Men det är en skör enighet. Och nu väntar en vinter och vår där mycket kan hända och fackliga tabun kan komma att brytas.

För en dryg vecka sedan presenterade Facken inom industrin sina avtalskrav. De var de högsta sedan Industriavtalets tillkomst, löneökningar på 4,4 procent. För första gången sedan 2007 kräver facken också på en höjning av lägsta lönerna med 1 600 kronor.

Kraven beror dock inte på att Sverige drabbats av hög inflation utan främst på att det finns utrymme hos företagen att höja lönerna, enligt facken. Svensk konkurrenskraft har stärkts de senaste åren, lönsamheten i företagen är god och lönerna ökar för närvarande mer i flera konkurrentländer.

Övriga LO-förbund rättade in sig i ledet när industrin presenterat sina krav. Styrelsen fattade beslut om löneökningar på 4,4 procent och en låglönesatsning som innebär en höjning på 1 192 kronor till dem som tjänar under 27 100 kronor i månaden. Dessutom vill LO att avtalens lägsta löner höjs med 1 371 kronor i månaden.

att döma av kommentarer från flera av förbundens företrädare anser många att nivåerna är för låga 

Kraven presenterades som en omfattande låglönesatsning, men är betydligt lägre än det förslag som Byggnads, Fastighets, Målarna, Seko och Elektrikerna presenterade i en debattartikel några veckor tidigare. Förbunden föreslog ett ettårigt krisavtal där löneökningarna beräknades på genomsnittslönen på arbetsmarknaden, 37 100 kronor i månaden. Alla skulle få samma löneökning oavsett lön – till exempel 1 855 kronor om löneökningen bestämdes till 5 procent.

Även om förslaget till krisavtal fick stor uppmärksamhet i media bemötte arbetsgivarna det med tystnad. Däremot var deras reaktioner omedelbara och förutsägbara när Facken inom industrin och LO presenterade sina krav. Det lät som det alltid gör – kraven var på tok för höga och i princip orimliga.

Nästa steg i LO:s beslutsprocess är nu att enskilda förbund ska ta ställning till LO-styrelsens förslag och lämna besked senast 9 december. Transports ordförande Tommy Wreeth har redan sagt att kravet är för lågt och ställde sig inte bakom styrelsens beslut. Men vad Transport som förbund säger är oklart. Och att döma av kommentarer från flera av förbundens företrädare anser många att nivåerna är för låga. En rundringning som Dagens Arena gjorde bland förtroendevalda i förra veckan visade också att kritiken bland dem är omfattande.

Vikten av att LO och förbunden håller ihop i den kommande avtalsrörelsen – som oavbrutet beskrivs som den svåraste på mycket lång tid – understryks av många. Inte minst Medlingsinstitutets generaldirektör, Irene Wennemo, har upprepat vikten av ett samordnat LO. Det ger legitimitet åt den svenska lönebildningsmodellen och betyder att industrins normerande roll accepteras, hävdar hon i Arbetet.

Men mycket kan hända innan det är dags för fack och arbetsgivare att inta förhandlingsborden – de första avtalen ska inte vara klara förrän i slutet av mars 2023.

När förhandlingarna väl är i gång kan också nya lösningar dyka upp. Ett alternativ eller ett komplement till låglönesatsningar som alla fackförbund, också tjänstemännen, prioriterar kan vara engångsbelopp. Det är något som blivit allt vanligare i Tyskland men som svenska fackförbund säger nej till. Den svenska motviljan förklaras av att engångsbelopp inte påverkar lönenivåerna. Det betyder också att inbetalningar till pension och annat inte heller påverkas. Men den här gången kan engångsbelopp kanske bli en lösning för både fack och arbetsgivare. Hur mycket arbetsgivarna än klagar över fackens krav vet de att avtalen oftast landar på nivåer som ligger på 70–80 procent av ursprungskraven. Ett sätt att bli överens och träffa avtal skulle kunna vara kombinera avtalade löneökningar med engångsbelopp.

Men om det ekonomiska läget blir ännu sämre kanske andra ännu mer oprövade lösningar blir nödvändiga.

 

Anna Danielsson Öberg, är journalist.