debatt Arbetsmarknaden har formats så att människor frivilligt ger med än vad de egentligen mår bra av. Den här prestationshetsen börjar redan i barndomen och under skolgången. Vi är medskapare av detta skadliga system – för att vi vill våra barn väl, skriver forskarna Malin Espersson och Tullia Jack.
Det har nyss varit tentaperiod och slutspurt på vårterminen, som nu följts av ett efterlängtat sommarlov. Men för att förtjäna vilan måste man först plugga, prestera och leverera, det var Malins reaktion när hennes dotter berättade om en spontan bussresa med kompisar till Nederländerna i slutet av terminen.
Istället för att glädjas med sin dotter, när denna delade med sig av sina helgplaner, gav hon henne dåligt samvete. Dottern borde studera – inte roa sig. Tullia kände igen sig direkt. Inte för att vi är hårda föräldrar, utan för att vi har lärt oss att prestera är viktigt.
Passionen som fälla
Vi forskar båda om arbete, konsumtion och vad som räknas som ett bra liv. Malin studerar hur passion i arbetslivet omvandlas till en produktiv kraft som arbetsgivare kan utnyttja – utan att betala för det.
I dataspelsbranschen, som hennes forskargrupp undersökt, arbetar unga utvecklare övertid utan ersättning för att de älskar det de gör. Fenomenet kallas “crunch” – planerade arbetstoppar inför spellanseringar – och det accepteras för att passionen för spelet är starkare än insikten om exploatering.
Tullia har forskat om hur vi konsumerar mer än vi behöver – inte för att vi är giriga, utan för att systemet bygger konventioner kring resursintensiva livsstilar som görs till en norm. Att arbeta heltid, prestera, optimera, konsumera – allt detta ses som självklarheter. Att göra mindre upplevs som ett misslyckande.
När vi kombinerar våra perspektiv ser vi ett mönster om hur vi uppfostrar våra barn till att bli perfekta deltagare i ett system som exploaterar just de egenskaper vi hoppas att de ska ha – engagemang, lojalitet, kreativitet och vilja att göra sitt bästa.
Medbrottslingar med goda intentioner
Vi är aktivt delaktiga i att reproducera detta skadliga systemet för att vi älskar våra barn och vill att de ska klara sig. Det är den mekanismen som gör systemet så robust. Självexploatering reproduceras av välmenande människor vars kärlek blir till drivkraft.
Det handlar inte om att arbetsgivare lurar naiva anställda. Det handlar om att arbetsmarknaden har formats så att individer frivilligt – ja, entusiastiskt – väljer att ge mer än de egentligen mår bra av. Och de väljer det för att alternativet är att känna sig som en som “inte bryr sig” eller “inte är med i laget”. Skammen är konstruerad, men den känns verklig.
Den skammen lär barn tidigt. En studie från Stockholms universitet visade att var tredje 16-åring på svenska gymnasier upplevde stress på en nivå som kan klassas som allvarlig, och att åtta procent hade symtom så svåra att de hos vuxna hade kvalificerat för en klinisk utmattningsdiagnos . Enligt SCB uppger 47 procent av flickorna och 16 procent av pojkarna på gymnasiet att de känner sig stressade flera gånger i veckan. Vi pratar alltså inte om enstaka känsliga individer som inte klarar trycket. Vi pratar om ett strukturellt problem som systematiskt reproduceras i tanken om att hen borde studera.
Vems framtid förbereder vi egentligen?
Vi säljer vår nutid för ett löfte om framtiden. Arbeta hårt nu, så blir det bättre sen. Plugga nu, lev sen. Prestera nu, njut när du är gammal. Men framtiden är alltid framtiden – den infinner sig sällan som den utlovades, och under tiden har livet levts i väntans tecken.
Det gäller oss själva. Och det gäller i ännu högre grad våra barn, som ännu inte ens hunnit börja sälja sina år, men som vi redan fostrar till det. Men vilken framtid väntar ett barn som aldrig fick lära sig att vara i nuet?
En spontan bussresa till Nederländerna med vänner är inte ett tecken på bristande ambition. Det är ett tecken på ett liv som levs.
Nu är det sommarlov. Låt det faktiskt vara det.
Malin Espersson är universitetslektor vid Institutionen för tjänstevetenskap, Lunds universitet, och forskar om arbetsvillkor och självexploatering.
Tullia Jack är biträdande universitetslektor vid samma institution och forskar om vardagslivet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
