Nato Europas förmåga att skydda sig själv bör baseras på defensiv säkerhet, att avskräcka dem som hotar oss snarare än att vara en juniorpartner till en global offensiv makt. Det skriver Patrick Costello, Mariano Aguirre Ernst och Pierre Schori, inför NATO-toppmötet i Ankara som inleds i dag.
Efter de senaste 18 månadernas eskalerande krig och katastrofer kan ingen seriös europeisk ledare ärligt säga att Europa inte behöver ompröva sin syn på säkerhet. Vi står inför hotet från Ryssland i öst, förvärrat av dess invasion av Ukraina, hotet från väst från en amerikansk regering som söker regimskifte i Europa (och på andra håll), och ytterligare hot i söder på grund av USA:s/israeliska krig mot Iran och det israeliska kriget mot palestinierna.
Nytt strategiskt koncept
Debatten om vad som behövs är redan i full gång, men den är nästan helt fokuserad (på grund av Trump) på hur mycket pengar européer spenderar på försvar. Det är att sätta vagnen framför hästen. EU och Storbritannien tillsammans spenderar redan mer än tre gånger så mycket som Ryssland på försvar.
Vad som nu behövs är att komma överens om ett nytt strategiskt koncept och vad som kan behövas för att finansiera det. Om Europa nu hotas av USA, borde det inte spendera stora summor på amerikansk-kontrollerade och underhållna flygplan och missilförsvarssystem, eller gå med på, såsom Sverige har gjort, att ge de amerikanska styrkorna full kontroll över 17 militärbaser och träningsområden på dess territorium.
Ett nytt strategiskt koncept bör utgå från bedömningen att Europa är klämd mellan fientliga makter (USA och Ryssland). Rysslands hot är uppenbart. USA:s hot är svårare för många europeiska ledare att svälja på grund av landets historiska roll som en nyckelpartner och NATO – hegemon. Vi borde nu förstå att den nuvarande Trumpadministrationen är djupt fientlig mot EU och att detta inte är en tillfällig avvikelse.
Skydda territorium
Europa representerar en mjuk makt-allians av demokratier och ett rättssystem med regler och normer för den privata sektorn. Detta är både politiskt motbjudande för en viktig del av USA:s politiska samhälle och ekonomiskt motbjudande för dess dominerande teknologisektor. Som Palantirs VD Peter Thiel uttryckte det, regler är “den nya antikrist”.
Den globala visionen hos Trump-administrationen, som tydligt framgick i fjolårets Nationella säkerhetsstrategi, har många gemensamma punkter med Rysslands vision. Båda vill återgå till en värld präglad av stormaktskonkurrens där internationell lag ersätts av två eller tre stormakters intressesfärer, med balansen mellan dem bestämd av deras relativa styrka.
Som Ukraina visar, blir i denna världsbild Europa slagfältet för att avgöra var den ryska intressesfären slutar och den amerikanska börjar. Ibland verkar det som om USA ser Europa som en del av Rysslands sfär. Varje europeisk strategi måste börja med att avvisa att bli en beroende aktör för någon av parterna.
Europas strategi borde givetvis handla om att skydda territorium, ja, men också om att skydda demokrati, mänskliga rättigheter, internationell lag och multilaterism som något väsentligt för våra intressen.
Förebyggande diplomati
Vår förmåga att skydda oss själva bör baseras på defensiv säkerhet, att avskräcka dem som hotar oss snarare än att vara en juniorpartner till en global offensiv makt. Detta har stora konsekvenser för de verktyg och vapen vi behöver: drönare och kulor, men också diplomati, handel, utvecklingsbistånd, humanitärt arbete och ett försvar av internationell lag och hela det multilaterala systemet som nu är i fara.
Nätverk för förebyggande diplomati och medling behöver också stärkas. Vi bör återbesöka de viktiga koncept som utvecklades under kalla kriget, som Palmekommissionens koncept om gemensam säkerhet som spelade en viktig roll i slutskedet av det kalla kriget och och senare förtroendeskapande och konfliktförebyggande insatser.
Nya säkerhetspolitiska strukturer bör tillföras. Dessa kommer troligen att involvera någon form av kombination av EU, NATO:s europeiska pelare och, möjligtvis, en ny struktur som underlättar inkluderingen av icke-EU-deltagare. Vissa pratar om ett europeiskt säkerhetsråd, andra om att återuppliva Västeuropeiska unionen.
Skärskåda kapprustningen
Parallellt bör Europa investera i det som nu är brådskande förhandlingar om kontroll av nya generationer av kärnvapen, AI och andra högteknologiska vapen. Det är hög tid att driva på för att återuppta förhandlingarna om kärnvapennedrustning efter att befintliga traktat löpt ut. Idag finns det 12 241 kärnvapen, var och en med en sprängkraft tusentals gånger större än bomben som förstörde Hiroshima.
Sist men inte minst bör Europa skärskåda den hejdlösa kapprustningen och i stället begrunda möjligheterna till enorma besparingar och effektivitet som skulle kunna uppnås genom att samla EU:s 27 nationella vapenindustrier och upphandlingsprocesser.
Först efter sådan omfattande analys kommer Europa att vara i stånd att sätta en prislapp på sin framtida säkerhet. Utan den, om vi utgår från budgeten, kommer vi oavsiktligt att göra oss mer beroende av att köpa fler amerikanska vapen.
Värre är att vi då också skulle riskera att betala för vår säkerhet på bekostnad av den sociala och demokratiska modell som vi vill skydda och utveckla.
Hur var det som Cicero uttryckte det: ‘Ubi bene, ibi patria,’ där jag trivs, där är mitt hemland.
Patrick Costello, tidigare EU-tjänsteman
Mariano Aguirre Ernst, oberoende analytiker inom internationell politik
Pierre Schori, före detta statsråd, talesperson för socialistgruppen i Europaparlamentet och FN-ambassadör
Texten publiceras även på denna sajt Encompass: People, Power, Process, Europe
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
