Ska justitieminister Gunnar Strömmer lotsa förslaget hela vägen igenom riksdagen? Foto: Axel Adolfsson.

Gunnar Strömmer kommer gå till historien som den justitieminister som sedan andra världskriget gjort den största nedmonteringen av den svenska rättsstaten. Han övertrumfar med god marginal sina föregångare Thomas Bodström, Beatrice Ask och Morgan Johansson, skriver Janne Flyghed, professor emeritus.

Den tidigare rättsstatsförsvararen Gunnar Strömmer har infört gravt integritetskränkande åtgärder mot personer som inte ens är misstänkta för brott. Mest flagrant är möjligheten till hemlig avlyssning av icke misstänkta personer. Det är minst sagt anmärkningsvärt att en juristutbildad minister river ner denna gräns för vad som är acceptabelt i en rättsstat. I synnerhet som det inte finns några belägg för att hemlig avlyssning av oskyldiga kommer ha någon avgörande betydelse för att minska den fruktansvärda våldsspiral vi nu bevittnar.

Lägg därtill införandet av visitationszoner, en form av kollektiv bestraffning där kontrollen främst kommer drabba personer som är helt oskyldiga. Polisen har redan idag stora möjligheter att stoppa och kontrollera personer som de uppfattar som misstänkta eller på något sätt beter sig misstänkt. Marginalnyttan av visitationszoner för att hitta fler brottsmisstänkta blir minimal. Den negativa effekten kommer dock bli omfattande. För polisens förtroendeskapande arbete i de områden där zonerna inrättas blir det kontraproduktivt.

Man frågar sig var tidigare rättsstatsförsvarare inom moderaterna och liberalerna tagit vägen

 

Det är väl känt att denna typ av åtgärder resulterar i stigmatisering vilket i sin tur leder till ökat avstånd mellan de boende och polisen. Ambitionen att etablera förtroende och därmed förhoppningsvis öka benägenheten att få de boende att vittna smulas sönder.

Förutom dessa möjligheter att avlyssna och visitera icke misstänkt personer, diskuteras fler åtgärder som inte hör hemma i en demokrati som aspirerar på att vara en rättsstat. Till dessa hör SD:s förslag om att kunna frihetsberöva personer utan konkret brottsmisstanke samt att kunna utvisa personer som inte misstänks för något som helst brottsligt. Straffmyndighetsåldern ska sänkas, troligen till 13 år. Det är barn i den åldersgruppen som Åkesson vill kunna dömas till livstids fängelse.

Jag vet inte vad som är mest skrämmande, förslagen i sig eller regeringens pinsamma tystnad. Möjligen är detta det höga pris regeringstrion får betala för Tidöavtalets tysthetsklausul, i vilken de lovar att inte kritisera varandra. Hursomhelst gör tystnadskulturen SD återkommande till vinnare, för varje gång deras utspel bemöts med tystnad tar de ytterligare ett kliv ut i det rättsstatliga skymningslandskapet.

SD driver framgångsrikt regeringen framför sig och lyckas på punkt efter punkt få den att administrera deras politik. Man frågar sig var tidigare rättsstatsförsvarare inom moderaterna och liberalerna tagit vägen. Bestörtningen hos gamla liberaler måste vara monumental inför Johan Perssons flathet. Tystnaden kan inte tolkas som annat än acceptans och därmed medskyldighet till den pågående urholkningen av våra grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter. Inskränkningar som går snabbt att införa, men som tar betydligt längre tid att återupprätta.

Integritetskränkande metoder kommer med tiden att sprida sig och användas mot helt andra företeelser

 

Åtgärderna motiveras med att situationen idag är synnerligen prekär och därför måste drastiska åtgärder vidtas. Det har varit ett ständigt återkommande argument när metoder marknadsförs som det nya brottsbekämpande undermedlet. Men även om nu det mesta talar för att denna grova gängrelaterade brottslighet faktiskt är exceptionell, så motiverar det inte att det genomförs grava inskränkningar i den svenska rättsstaten enbart baserat på tro och förhoppningar. När det inte finns några klara belägg för metodernas effektivitet blir det en ren chansning. Men man chansar inte när så grundläggande värden ligger i vågskålen.

Vis av erfarenheten pekar det mesta på att dessa integritetskränkande metoder med tiden kommer att sprida sig och användas mot helt andra företeelser än dem de i dag införs mot. En sådan ändamålsglidning har skett för samtliga brottskontrollerande metoder som införts sedan andra världskrigets slut. Det går aldrig åt andra hållet. Det är därför av största vikt att alltid beakta vilka konstellationer som kan tänkas sitta och besluta om framtida användning av extraordinära kontrollmetoder. Hur skulle det kunna se ut efter nästa val om justitieministern heter Jomshof?

En innerlig vädjan till ni rättsstatens dödgrävare, besinna Eder och släpp spadarna. Försök ta till er de röster som börjar höras om reellt förebyggande åtgärder. Lyssna till dem som talar om att se över såväl friskolereformens skadeverkningar som att rejält rusta upp de kommunala skolorna. Öka stödet till idrottsrörelsen och annan föreningsverksamhet som gör fantastiska insatser för att bryta gängrekryteringen, detsamma till socialtjänstens uppsökande arbete och avhopparverksamheten. Mer resurser till polisen, men på rätt ställen. De som skjuter är kopplade till kriminella karteller vars syfte är att tjäna så mycket pengar som möjligt. Så gå på pengarna!

Intensifiera samarbetet mellan polisen, Skatteverket, Tullen, Ekobrottsmyndigheten och Kronofogden. Förstärk de analysenheter som kartlägger penningströmmarna. Och framförallt, inse att hårdare straff inte avskräcker straffimmuna gärningspersoner. Ta ert politiska ansvar, släpp prestigen, satsa på långsiktiga blocköverskridande åtgärder, bli konstruktiva och sluta med populistiska symbolåtgärder. Om inte riskerar ni i er brottsbekämpande iver att begrava det ni vill försvara.

Janne Flyghed, professor emeritus, Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet