Två decennier av ekonomisk nedskärningspolitik har effektiviserat sönder Sveriges välfärd. Nu när de ekonomisk-politiska vindarna börjar vända måste den ohållbara situationen i välfärden prioriteras.
Jag spenderar julledigheten hemma hos min familj i Dalarna. Min mamma jobbar som sjuksköterska, natt dessutom. Jag har alltid varit förundrad över hur hon orkar med de tuffa arbetsförhållandena och att vända fram och tillbaka på dygnen.
Vi sitter alla i köket en kväll och jag märker att mamma gör sig redo att åka till jobbet en hel timme tidigare än vanligt, så jag frågar om de ändrat arbetstid. ”Nej,” svarar hon, ”men åker jag inte in nu så blir det väldigt stressigt under arbetspasset.” I natt, liksom så många andra nätter, är hon ensam sjuksköterska på avdelningen med ansvar för 18 patienter.
Det betyder att varje patient kräver mer av deras tid
Trots att hon bara har ett år kvar innan hon kan gå i pension så överväger hon att säga upp sig.
Situationen är ohållbar och har varit det under lång tid. Varje gång vi pratar om detta så har någon ny besparing genomförts. Den här gången har två olika avdelningar slagits ihop på grund av personalbrist. Det betyder i praktiken att personalen nu har ansvar för patienter med många fler sorters sjukdomar och tillstånd än innan, vilket är mer tidskrävande.
Hon berättar också att fler tillstånd behandlas nu än för några år sedan. Även det betyder att varje patient kräver mer av deras tid och att högre krav ställs på varje enskild sköterska. Hon berättar att fler och fler i personalen sjukskriver sig eller säger upp sig p.g.a. den höga arbetsbelastningen, vilket i sin tur gör situationen än mer ohållbar för de som är kvar. Personalen sträcker sig tunn för att hinna med – till slut säger kroppen ifrån.
För sjuksköterskor som min mamma, och annan välfärdspersonal, har arbetsuppgifterna i praktiken expanderat över tid; man gör helt enkelt mer än man gjorde förr. Samtidigt har den ekonomiska politiken sedan 90-talskrisen präglats av nedskärningar/effektiviseringar.
Aldrig förr varit så många sjukskrivna på grund av stress
Personalen ska inte bara göra mer, utan också mer med mindre. Fler och mer komplexa patienter faller på färre sjuksköterskor, vilket både är ohållbart slitsamt för personalen, men som också äventyrar patientsäkerheten.
I Försäkringskassans lägesrapport om psykisk ohälsa i arbetslivet från 2023, finner man att det aldrig förr varit så många sjukskrivna på grund av stress. Värst drabbade är kvinnodominerade yrken inom vård, omsorg och sociala tjänster. Det handlar om en mix av ”ökade krav och minskade resurser.” Även Försäkringskassan kopplar detta till de åtstramningar som började införas
under 90-talskrisen. Vad är det för patologiskt välfärdssystem vi skapat där personalen måste offra sin egen psykiska
och fysiska hälsa för att hjälpa andra?
Detta, som många andra problem i vårt samhälle, har påtagliga kopplingar till den förda ekonomiska politiken. Kort sammanfattat, sedan 90-talskrisen har svenska politiker fått för sig att det skulle vara dåligt att investera pengar i samhället medan det är bra att ”spara i ladorna.”
Både högern och Socialdemokraterna har på ett nästintill religiöst sätt fasthållit att en låg statsskuld är vad samhället vinner på i längden. Detta antagande är dock byggt på ekonomiska teorier som inte överensstämmer med verkligheten och därför inte heller är lämpad att guida miljontals människors liv. För om vi lämnar Sveriges finansministrars teoretiska värld och beger oss in i den materiella verkligheten så betyder ”bit ihop” och ”spara i ladorna” att fler välfärdsarbetare får akuta stressreaktioner, utmattningssyndrom och hamnar i depression. Det betyder att fler sjukskriver sig och lämnar yrket. Det betyder neddragna vårdplatser, nedstängda avdelningar, och i förlängningen sämre och mer osäker vård. Vem vinner på detta?
En systematiskt underfinansierad välfärd är förstås en fantastisk grogrund för att marknadsliberala privatiseringspåhitt ska få fotfäste, så med det i åtanke kan man ju förstå varför högern driver nedskärningspolitik. Men den stora vinnaren på dessa nedskärningar är nog ändå SD, i alla fall om man får tro ekonomen Clara Mattai. I hennes bok The Capital Order: How Economists Invented Austerity and Paved the Way to Fascism redogör hon för kopplingen mellan nedskärningspolitik och ökat stöd för höger-fascistiska strömningar.
Det är en bok som förklarar mycket av den utveckling vi ser i Sverige i dag.
Tack och lov så tycks den här farliga ekonomiska politiken ifrågasättas mer och mer. Både politiker och ekonomer som tidigare stått orubbliga i det finanspolitiska ramverkets försvar har den senaste tiden börjat röra sig i en annan riktning. Är vi på väg mot en ny finans-politisk konsensus? Jag hoppas verkligen det.
Men det betyder också att vänstern måste vara på hugget och vidhålla vad en progressiv investeringspolitik bör innehålla. I ett läge där hela Sverige skriker efter investeringar måste även välfärden få sin del av kakan. Applåder räcker inte.
Ellen Helker-Nygren
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
