Michael Jacksons så kallade tilltagande ”vithet” har varit föremål för diskussion i flera decennier.

När amerikanska forskare efterlyser bättre data om ras, vill svenska forskare ha sämre.

Diskussionen om ras och vithet har till slut nått Sverige.

Många är de journalister, akademiker och debattörer som under året funderat kring huruvida begreppen ras och vithet är användbara i en svensk samhällsdebatt och forskningskontext.

Ledarskribenten Ivar Arpi (SvD 31 mars 2013, GP 2 juli 2012, SvD 24 juli 2013) har tagit upp rasbegreppets betydelse i en svensk samtid. Han konstaterar att ”rastänkandets plats är på historiens sophög”. Arpi menar att Sverige inte behöver ”bli som USA där rasfixering i århundraden har splittrat samhället” och bekymrar sig vidare för ett samhälle där rasojämlikheter skulle kunna kartläggas kvantitativt.

I en diskussion om ”vithetens comeback” likställer Arpi talet om vithet hos ”skinheads och andra rasister” med antirasistisk kritik av vithet som maktordning. Arpi får indirekt stöd av statsvetarna Marie Demker och Andreas Johansson Heinö som argumenterar för att helt slopa all statistik kring ’utländsk bakgrund’ (DN 21 juli 2013, även Filosofiska rummet 25 augusti 2013).

Det är viktigt att placera vad Arpi kallar ”rastänkandet” och talet om vithet i en vidare kontext, bortom svenska ledarsidor. Forskningsfälten critical race theory, CRT, och kritiska vithetsstudier växte fram i USA och senare också i Storbritannien och i den övriga engelsktalande världen vid slutet av 1980-talet och under 1990-talet, men har en längre historia som kan härledas till den svarte amerikanske forskaren W.E.B. Du Bois forskning om ”the color line” runt förra sekelskiftets USA.

I dag benämns fältet oftast som critical race studies – på svenska kritiska rasstudier eller kritisk rasforskning. Den första generationen kritiska rasforskare bestod av samhällsvetare med minoritetsbakgrund och särskilt av icke-vita jurister vilka bland annat uppmärksammade att de antidiskrimineringslagar som införts i USA efter avskaffandet av Jim Crow-eran inte verkade råda bot på de fortsatta rasojämlikheterna i det amerikanska samhället.

Från och med slutet av 1980-talet och under 1990-talet uppstod ett nytt forskningsområde i USA som snart spred sig över den engelsktalande världen, whiteness studies, som i dag oftast kallas kritiska vithetsstudier eller kritisk vithetsforskning, bland i första hand vita feminister och vita antirasister vilka kritiskt började reflektera kring och forska om den vita majoritetsbefolkningen.

Fältet fick sitt breda genombrott med framför allt två böcker: White Women, Race Matters. The Social Constructions of Whiteness av Ruth Frankenberg från 1993 och White av Richard Dyer från 1997.

I dag är kritiska ras- och vithetsstudier ett etablerat forskningsområde i både USA och den engelsktalande världen i övrigt med sina egna grundtexter, tidskrifter, konferenser, forskargrupper, akademiska institutioner, professurer, seminarier, och forskarutbildningskurser.

Det kan tyckas överflödigt att påpeka, men i vad Arpi kallar ”rasfixeringen” i USA ingår en stor mängd kunskap som produceras vid ett stort antal institutioner och tjänster som innehas och upprätthålls av svarta, latinos och asiater, som har stridit för och som fortsättningsvis anser att denna forskning – inklusive dess kvantitativa instrument – är av högsta vikt för att förstå orättvisa samhällsstrukturer, boendesegregation, inkomstskillnader och ojämlikheter knutna till hälsa och utbildning.

Institutionaliseringen av så kallade minoritetsstudier (ethnic studies) var ett resultat av det ”campuskrig” som utspelades på de stora och anrika universiteten i USA på 1980- och 90-talen, och som bland annat handlade om kampen för att etablera olika typer av minoritetsperspektiv inom utbildningen och forskningen.

Forskningsområden såsom African-American StudiesMexican-American Studies och Asian-American Studies, som i dag återfinns bland de främsta universiteten i USA, speglar en lång kamp bland icke-vita minoriteter för att – i stället för att studeras av vita – bedriva egen kunskapsproduktion. Här finns tydliga likheter med genusforskningens och queerforskningens historia.

Många forskare inom dessa områden menar att deras forskning är beroende av statistiska underlag för att kunna understödja sina analyser.

Varför sådana kvantitativa instrument på förhand avskrivs av Demker och Johansson Heinö som oanvändbara i Sverige är intressant i sig. Särskilt mot bakgrund av att Sverige alltmer utmärker sig som ett land där utomeuropeiska invandrade personer – och deras barn – uppvisar en högre arbetslöshet och fattigdomsgrad.

Sverige hamnar i dag allt oftare på jumboplats i jämförande undersökningar avseende segregation, arbetslöshet, och fattigdom bland grupper med ”utländsk bakgrund”, och det är inte alls otänkbart att den påbjudna färgblindheten spelar en stor roll för detta sorgliga resultat.

Bland akademiker – såsom Eduardo Bonilla-SilvaPatricia Hill Collins eller Howard Winant – pekas just färgblindhet ut som en central stomme i ’den nya rasismen’. Så medan amerikanska samhällsforskare efterlyser bättre och mer precisa data, förespråkar svenska akademiker ännu sämre möjligheter att undersöka ojämlikheter i det svenska samhället.

Det finns väsentliga skillnader mellan amerikansk (eller brittisk) rasstatistik och den svenska biologiska etniska registreringen, som åter blev aktuell i och med Skånepolisens olagliga kartläggning av romska vuxna och barns släktskap.

Till skillnad från den svenska registreringen som historiskt varit biologiskt definierad och utförd av den vita majoriteten, bygger den amerikanska statistiken på frivillighet, självskattning och anonymitet. För amerikanska forskare är statistiken inte till för att kontrollera graden av integration, utan för att kartlägga sociala orättvisor kopplade till arbete, hälsa eller utbildning.

Liksom alla kategorier är statistiska indelningar otympliga och trubbiga, men de försvaras ändå av många minoriteter och icke-vita forskare.

Hur statistik kopplat till svenska raspositioner skulle kunna se ut är naturligtvis en fråga som bör diskuteras i samråd mellan olika minoritetsgrupper.

Att vita svenskar är emot all form av statistik avseende ras är begripligt, eftersom det skulle förskjuta deras positioner från individuella representanter för mänsklighet till ett privilegierat kollektiv.

Kategorin ras och begreppet vithet bär naturligtvis på olika historier och skapas i olika kontexter på olika platser.

Sverige har en egen historia av rastänkande och bör inte kopiera ett amerikanskt upplägg. I en svensk kritisk ras- och vithetshistoria är den vetenskapligt sanktionerade raspolitiken före andra världskriget och den solidariska antirasistiska vitheten som tog form efter 1968 centrala skeenden som vi bör analysera.

Det är något som skaver när de som tar ton mot rasbegreppet inte bemödar sig att förstå det fält som de kritiserar.

Knappast någon journalist går i dialog med de internationella och nationella forskare som verkar inom fältet.

I stället förs ett ytligt resonemang kring ”rasbiologins återkomst” för att påtala det felaktiga i att tala om ras och vithet.

Sammanblandningen av begreppen ras och rasbiologi är också märklig mot bakgrund av att ingen av de akademiker som är aktiva inom området fokuserar på just biologisk-medicinska skillnader.

Inte bara journalister saknar kunskap om dessa frågor.

Sverige lider av en kollektiv vit ”blind fläck”, som Ylva Habel uttrycker det. Trots försök till inbrytningar på fältet, tycks frågor om ras och vithet rinna av den svenska vitheten som på en yta av teflon.

Problemet med den utbredda okunskapen – som ibland tar sig uttryck i ren misstänksamhet – är att den heller inte tillåter oss att söka kunskap om det genomsegregerade samhälle vi lever i.

För det finns mycket för forskningen att ta sig an. Det gäller bland annat den allt tydligare boendesegregationen (särskilt bland vita), skolval i syfte att undvika så kallade ”synliga” minoriteter – i praktiken icke-vita elever, rasstrukturer på arbetsmarknaden, ungdomsarbetslöshet bland den så kallade ”andra generationen”, barnfattigdom bland barn till utomeuropeiska migranter eller migrantättlingar, demografiska förändringar, polisiär rasprofilering, exotisering av icke-vita och rasstereotyper inom populärkulturen, men även nya sociala rörelser och nya identifikationer.

För att förstå dessa frågor räcker det inte längre att tala om etnicitet, språkkunskaper, kulturskillnader, religiösa konflikter eller migrationserfarenheter.

Därför vore det en bra början om Sveriges journalister, forskare och andra gick i dialog med den forskning som produceras inom fältet i och utanför Sverige i stället för att ägna sig åt ett fortsatt reproducerande av Sverige som ett exceptionellt land som står utanför globala maktstrukturer knutna till ras och vithet.

 

Catrin Lundström

 Publicerad i Magasinet Arena #5 2013.