I skuggan av kung Carl Gustav Bernadottes allt märkligare redogörelser för vilken sorts klubbar han haft för vana, eller inte, att frekventera meddelade brittiska tidningen The Guardian i helgen en nyhet som verkligen borde få oss alla att slita ögonen från den kungliga farsen. Ja, rentav från det mesta vi har eller inte har för händerna.

Enligt Internationella Energiorganet, IEA, har aldrig så höga koldioxidhalter uppmätts i atmosfären som under 2010, trots att stora delar av världen fortfarande befann sig mitt i en recession efter finanskrisen 2008. IEA:s chefsekonom Fatih Birol går så långt som att kalla tvågradersmålet för “blott en fin utopi”.

Två grader är den nivå av global uppvärmning som de allra flesta forskare är ense om utgör den magiska gränsen. Vid högre temperaturhöjningar finns stora risker att klimatförändringarna börjar “rusa”, det vill säga att de på grund av höjd temperatur reproducerar sig själva i en (bokstavligen) aldrig sinande spiral av allt högre temperaturer och allt värre katastrofer.

Redan vid en höjning med två grader blir effekterna kraftiga: hela eller delar av låglänta länder som Maldiverna och Bangladesh beräknas försvinna. Den redan akuta vattenbristen på platser som Pakistan, Mellanöstern och delar av Afrika kommer att intensifieras. Miljoner och åter miljoner människor kommer att tvingas på flykt för att rädda sig undan torka, översvämningar och mat- och vattenbrist.

Två grader är också det mål som FN:s klimatpanel och världens regeringschefer enats om. Ett mål som redan när det formulerades var svårt att uppnå: För att hindra uppvärmningen måste världens samlade koldioxidutsläpp minska med 80 procent innan 2050.

Att läsa om IEA:s senaste rön kan få den allra stadigaste att få panik: i stället för att minska, och de måste minska fort, ökar utsläppen. Framför allt kommer ökningen från snabbt växande ekonomier i de så kallade utvecklingsländerna.

Det som krävs är politik. Till att börja med en som bryter korrelationen mellan ökad tillväxt och ökade utsläpp. Men i förlängningen behövs en politik som jämnt fördelar resurser och tillgångar mellan “gamla” industrinationer och utvecklingsekonomier samt minskar världens energi- och resursförbrukning till en nivå som faktiskt är hållbar.

Vi har inte tre jordklot, vi har ett.

Nästa vecka möts världens regeringar i Bonn, till ännu en runda i de allt sorgligare föreställningar som i 20 år gått under namnet “klimatsamtal”. Det minsta de kan göra är att på allvar börja förhålla sig till den faktiska vetenskapen.