Två mandat från ett helt annat Sverige

Liberalerna hade fått igenom mer av sin politik med ett annat samarbete än Tidöavtalet.

I dagarna är det fem år sedan Januariavtalet slöts. Eller ”Utkast till sakpolitisk överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet, Liberalerna och Miljöpartiet de gröna” som dokumentet som presenterades den 11 januari 2019 heter.

Det är märkligt hur demokratin fungerar. Det är bara två mandats skillnad mellan de nuvarande blocken, men en enorm skillnad i politik.

Nästan hälften av alla svenskar har inte röstat för slakten av folkbildningen, den drakoniska neddragningen av biståndet, integrationens slut och den värsta sjukvårdskrisen sedan 1990-talet. Ändå är det den politiken vi får, och de sår som Tidö-politiken skär upp i samhället kommer att ta många mandatperioder att reparera.

Vilka frågor hade Liberalerna kunnat få igenom, som är omöjliga i Tidösamarbetet?

Sverige är bara två mandat från en helt annan politik. Januariavtalet var möjligt. Skulle det vara möjligt att teckna ett nytt Januariavtal, mellan S, MP, C och L?

Vad hade ett nytt sådant avtal innehållit?

Det var Liberalernas avhopp från Januariavtalet som beredde vägen för SD-regeringen. Vilka frågor hade Liberalerna kunnat få igenom, som är omöjliga i Tidösamarbetet? I sitt valmanifest för valet 2022 säger Liberalerna att de är ”Sveriges kunskapsparti”, ”Sveriges integrationsparti” och ”Sveriges gröna borgerliga parti”.

Partiet ”som sätter skolan först” hade fått en politik som värnade skolan från nedskärningar. Oppositionens budgetar innehöll alla högre statsbidrag till kommunerna. De försök till reformering av marknadsskolan som Lotta Edholm tagit initiativ till har det funnits majoritet för i riksdagen länge. Liberalerna hade kunnat rösta för Åstrandsutredningens förslag, till exempel. Liberalerna gick till val på bättre arbetsmiljö för lärare, fler speciallärare och fler mindre undervisningsgrupper, och att lärare ska få ”ordentligt bra betalt”. Med Tidöavtalet har de fått Elisabeth Svantessons stålbad av välfärden, som förvärrat lärarnas arbetsmiljö och redan lett till färre vuxna i skolan – istället för fler.

Partiet som i sitt valmanifest skrev att de vill ”stå på de goda krafternas sida” och stödja ”det demokratiska civilsamhället i utsatta områden” hade med ett nytt januariavtal fått stöd för en politik som inte slaktar folkbildningen, och som istället lagt minst lika mycket pengar på förebyggande som på nya poliser.

Partiet som vill vara borgerlighetens gröna samvete hade fått en regering som minskat utsläppen istället för att öka dem (bara en sådan sak!), och som gjort det möjligt för klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari att satsa på återvätning av våtmarker utan att samtidigt behöva dra ned på anslaget till skydd av värdefull natur (ett anslag som bland annat går till just skydd av våtmarker). Partiet som i sitt valmanifest utropade ”den som förorenar ska betala!” hade fått en politik som inte sänkt skatten på bensin och diesel.

Nej då, allt hade inte varit bra med ett nytt Januariavtal. Man vill inte tänka på vad marknadshyror hade kunnat ställa till med i ett land där inflationen och levnadskostnadskrisen driver på barnfattigdomen, men kanske hade inte bostadsbyggandet kollapsat totalt som det gjort nu. Och Somalitown-S hade tyvärr genomfört en del av de destruktivt repressiva förslag som förmodligen kostade Magdalena Andersson valsegern, men vi hade sluppit en regering som i sitt gränslösa svansande för SD är beredda att göra människor statslösa.

Allt hade inte varit bra. Men det mesta hade varit bättre. Vi är två mandat från ett helt annat Sverige.