1996 hudflängdes Göran Persson för sitt famösa Kina-uttalande om att det var ”oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet”. Här hemma inkallades Utrikesnämnden. Mediedrevet drog igång. Tonläget från borgerligt håll var extremt uppskruvat och riksdagsdebatten synnerligen infekterad. Visst var uttalandet olämpligt. Men Göran Perssons nästa mening föll liksom bara bort: ”Sedan ska det naturligtvis inte drivas så långt att man inte kritiserar exempelvis om det sker övertramp mot mänskliga rättigheter.”

Jämförelsevis hanteras Carl Bildt med silkesvantar. Förhållandevis mild kritik har riktats mot Carl Bildts Libyen-uttalande: ”det handlar inte om att stödja den ena eller andra. Det handlar om att få stabilitet och rimlig utveckling”. Ordet ”stabilitet” påminner förstås om Göran Perssons ordval i Beijing.

Jämför detta med Carl Bildts tydliga engagemang för demokrati i Östeuropa! På senare tid har han härvidlag hamnat på villovägar. I konflikterna i Ukraina och Georgien har Bildt varit mer antirysk än prodemokratisk. I förhållande till revolutionerna i arabvärlden agerar Carl Bildt som en klassisk makt- och intressepolitiker.

Det märkliga är att Carl Bild kommer undan så lätt. Han är svensk politiks fripassagerare som kritiken bara rinner av. Synlig på webben, men inte i Arvsfurstens palats. Men knappast en internationell stjärna, snarare ”en mellanstor hund med en stor hunds attityd”, för att citera en amerikansk diplomatrapport. Denna attityd har etablerat en skyddsmur kring hans offentliga och privata affärer. Till detta kommer överklassens odiskreta charm och Bildts pinterska maktspråk mot journalister och politiska motståndare.

Därför har ingen gått till botten med Bildts egna affärer. Exempelvis satt han i styrelsen för Lundin Oil fram tills han blev utrikesminister år 2006. Bland mycket annat utreds Lundin Oil för folkrättsbrott i Sudan. Ett annat av företagets ”affärsområden” är just Libyen.

Carl Bildt gjorde sig ett namn i Ubåtsutredningen i början av 1980-talet. Efter att den ryska ubåten U 137 gått på grund i Gåsefjärden rådde en upphetsad stämning. Ubåtskommissionen pekade ut Sovjet för en rad kränkningar. Detta var kontroversiellt redan då. Senare har bland annat Mathias Mossberg och Rolf Ekéus smulat sönder Ubåtskommissionens slutsatser – grunden för Carl Bildts karriär. Men själv har Bildt konsekvent viftat bort all diskussion om denna säkerhetspolitiska skandal.

Mönstret är bara allt för tydligt. Bildt ställs inte till svars. Medierna är oerhört hovsamma. Nu har den gamle antikommunisten blivit en trist maktpolitiker vars demokratiska reflexer inte är särdeles konsekventa. Men Bildt är åtminstone stabil i sin upphöjda pose. Ömsom dräpande ömsom farbroderlig. Än så länge.