Bild: stock.XCHNG

När EU:s konstitutionella ambitioner sjönk samman kom Lissabonfördraget som ersättare. Det cirkulerar nu mellan medlemsländerna för slutligt godkännande. Av en slump sammanfaller processen med Unionens nya stora politiska strid.

Först kom EG-domstolens utslag i den svenska Lavalhistorien och sedan i det tyska Rüffertfallet. Båda sätter fri rörlighet före fackliga rättigheter. Rüffertdomen visar att det inte handlar om att justera praktiska frågor i ett nordligt undantagsland. Nu står mer på spel – i hela Unionen. Fältet ligger öppet för ny rond i en segdragen strid som definierar Unionens karaktär.

Några vill koppla samman fördraget och striden om fackliga rättigheter, bland annat Skånes socialdemokrater. Dom har rätt. Den som letar efter ordet fackförening i fördragets index kammar noll. Många rättigheter slås fast. Men inte de fackliga. Jo, det finns en paragraf i den införlivade Stadgan om mänskliga rättigheter om kollektivavtal och strejkrätt. Det är allt.

LO menar ändå att Lavalstriden fått en annan utgång om fördraget funnits klart redan då. Det är möjligt men inte säkert. Och framför allt: det utesluter inte att använda fördragsprocessen för att skapa starkt opinionstryck på EU-systemet. Framgångsrik politik handlar om att ta bollar i flykten och skicka i väg dom åt rätt håll.

Politiken måste nu mobiliseras på Europanivå för mer entydiga regler som EG-domstolen inte kan tolka antifackligt. För svensk politik är det en ovan "förhandling" mellan politik och juridik i ett system skapat för maktdelning.

Men de som vill välta fördraget hugger samtidigt i sten. Det kan inte omförhandlas, bara godkännas eller förkastas, och Europas fackföreningar vill helt klart ha det. Läget måste ändå utnyttjas maximalt och tänkas paradoxalt. Det är just sådana här strider som driver Unionen framåt och skapar den politiska energi demokratin behöver. Den borgerliga regeringen ligger livlös. Det är upp till oppositionen.

Nu finns läge för en bred koalition. Kommissionen säger att fri rörlighet inte får överordnas fackliga rättigheter och ska därför analysera domarnas konsekvenser. Europaparlamentet arbetar på en egen rapport. Kristdemokrater i Tyskland är uppe i varv. Precis som i striderna kring tjänstedirektivet, hamndirektivet och kemikalielagstiftningen krävs det organiserat och hårt tryck för det ska bli resultat.

Mona Sahlins linjetal om EU den 7 mars visar rätt grundinställning. Men det saknas uttrycklig stridsvilja och mobilisering. Jag förstår inte det. Rädslan för EU-motstånderiet har låst socialdemokratin alldeles för länge. Politisering och demokratisering är och förblir det radikala uppdraget i Europapolitiken. Ta upp bollen från Skåne och skruva den hårt. Unionen blir bara starkare av det.