Etiopien vill slå världsrekord i låga löner inom den exportinriktade klädindustrin. Trots att H&M fått svenska biståndspengar för att etablera sig i Etiopien hänger de på den märkliga alliansen för att kunna pressa kostnaderna. 

En arbetare som syr kläder åt H&M i industrizonen Hawassa i Etiopien tjänar 10 kronor om dagen. Om hen är sjuk en dag dras 20 procent av lönen. Till SvT säger den kvinnliga arbetaren, Yebahirsew Tibeu, att hon känner sig som »de som arbetar illegalt utomlands, men den här exploateringen sker i mitt eget land«. Yebahirsew Tibeu är också upprörd för att hon blivit lurad. Hon lovades 3000 birr i månaden (ungefär 1000 svenska kronor), men fick i verkligheten betydligt mindre.

Lönerna i Etiopien är mikroskopiska jämfört med lönerna i Sverige, men även med etiopiska mått tjänar klädarbetarna dåligt, även de som syr för H&M. Missnöjet bland arbetarna är också stort, det vittnar inte bara SvT:s intervjuer om utan också uppgifter från exempelvis The Guardian. För att kunna överleva krävs i regel både övertidsarbete och låga boendekostnader, oftast genom att flera arbetare bor ihop.

Vad som inte framgår av SvT:s inslag är att H&M fått svenska biståndspengar för att etablera sig i Etiopien. Sida har finansierat ett projekt via FN-organet ILO som går ut på att skapa goda relationer mellan arbetsgivare och arbetare.

Framgången förefaller hittills måttlig. Vidare har Swedfund, ett statligt bolag som satsar pengar i utvecklingsländer, investerat 125 miljoner kronor i en av H&M:s leverantörsfabriker. Förhoppningen är att dessa svenska biståndspengar ska skapa utveckling i Etiopien. De låga lönerna vid H&M:s fabriker i Etiopien är med andra ord inte bara en fråga för H&M. Det är en verksamhet som stöds av svenskt bistånd.

I en märklig allians går det globala kapitalet och företrädare för det moderna företagsbiståndet hand i hand.

När Dagens Industri 2014 frågade H&M:s hållbarhetsansvarige Helena Helmersson om varför ett så lönsamt företag som H&M behöver bistånd förklarade hon att H&M åtminstone garanterade en minimilön på minst 270 kronor i månaden. Nu visar det sig att det krävs att arbetarna jobbar 27 dagar i månaden för att nå upp till den lönen.

Till SvT sade i veckan H&M:s Etiopienchef Pierre Börjesson att H&M »arbetar för att öka lönerna«. Frågan är hur detta arbete från H&M:s sida går till.

H&M har en uppförandekod som alla leverantörer måste följa. Med stöd av den skulle H&M kunna vägra godkänna lönenivåer som är direkt oanständiga, exempelvis med stöd av olika mått för inkomst för att klara en basal standard.

Men nej, sådana hårda handskar är inget för H&M. Börjesson hävdar istället att företagets investeringar i Etiopien är långsiktiga. Ungefär så brukar resonemanget låta. Målet om fler industrier, som förstås är riktigt, används som murbräcka för att legitimera bedrövliga arbetsförhållanden. Det hela kryddas med vaga löften om att det blir bättre på sikt, men utan att förklara i vilket spel H&M deltar.

Industriparken Hawassa är i själva verket en bra illustration av vad som sker. Hela parken är en gigantisk kinesisk investering för att flytta tillverkning till ett land där produktionskostnaderna är lägre än i Kina. Med löften om skattebefrielse och låga kostnader för elektricitet ska utländska företag lockas att investera. ‘

Modellen är hämtad från Kinas moderna historia och Deng Xiaopings idéer om ekonomiska frizoner.

I industriparken finns ett 50-tal fabriker, klädtillverkarna dominerar. Framför allt tillverkas amerikanska märkeskläder, som Calvin Klein och Tommy Hilfiger. I en av fabrikerna, den som nu uppmärksammats av SvT, producerar man för H&M. Ansvaret för själva produktionen har ett företag från Dubai, men fabriksbyggnaden kontrolleras av ett kinesiskt företag.

Arbetarna i industriparken kommer inte främst från den närbelägna staden utan från landsbygden och närbelägna småstäder där arbetslösheten är skyhög. Många är kvinnor. Varje dag strömmar nya arbetar till industriparken i hopp om att få jobb, de låga lönerna till trots.

Att stå upp för drägliga villkor är med andra ord att utmana mäktiga krafter.

Hela upplägget bygger på att Etiopien ska konkurrera med extremt låga löner, lägre än i Kina, men också lägre än i Bangladesh och Burma. Strategin är utformad i samarbete mellan kinesiska storföretag och den auktoritära regimen i Etiopien.

I själva verket har H&M ingen som helst möjlighet att påverka de låga lönerna. Industriparkens själva idé är att slå nytt världsrekord i låga löner inom den exportinriktade klädindustrin. H&M:s ambition är snarare att hänga på och inte missa möjligheten att pressa kostnaderna. I dag är Kina och Bangladesh H&M:s stora produktionsländer. Satsningen i Etiopien är ett första trevande försök att hitta ett billigare alternativ.

I en märklig allians går det globala kapitalet och företrädare för det moderna företagsbiståndet hand i hand. Låga löner motiveras med att industriparker och ekonomiska frizoner ska leda till en upprepning av det östasiatiska undret. Så ska det bli fart på utvecklingen.

En sak förklaras dock mer sällan, med en sådan strategi blir alla krav på anständighet ett störande element. Statligt bestämda minimilöner, uppförandekoder med krav på drägliga löner eller kollektivavtal skulle strö grus i maskineriet.

I Etiopiens fall skulle sådana krav äventyra regimens samarbete med Kina. Att stå upp för drägliga villkor är med andra ord att utmana mäktiga krafter.