Kinas vägval påverkar världen

Ledare Kinesiska kommunistpartiet har kongress. Omvärlden måste kritisera den hårdföra politiken, men behålla dialogen för att klara klimatet och begränsa Putins inflytande.

Det kinesiska kommunistpartiet 20:e partikongress pågår i Peking. Ett av besluten väntas bli att välja om Xi Jinping till partiets generalsekreterare för en tredje femårsperiod. Det innebär grönt ljus för en fortsatt repressiv politik.

Den kinesiska politiken har bytt kurs många gånger under de senaste decennierna. Den uppmjukning som präglade 1980-talet slogs abrupt ner när stridsvagnar krossade demokratirörelsen på Himmelska fridens torg 1989. Det var den dåvarande premiärministern Li Peng som tillsammans med Deng Xiaoping gav order om att torget skulle rensas från protesterande studenter. Samtidigt drev samma Deng Xiaoping på för att liberalisera ekonomin och öppna landet för inhemska kapitalister och utländska bolag. Ökad frihet för kapitalet förenades med förtryck av politisk opposition. När Hu Jintao valdes till generalsekreterare 2002 stärktes den mjuka linjens politik igen; oberoende organisationer tilläts verka, media fick aningen större frihet och utrymmet för oberoende akademiker vidgades.

Flera tecken tyder samtidigt på att det under ytan existerar en misstro mot den förda politiken 

Xi blev vald till generalsekreterare 2012, några år senare vände utvecklingen ännu en gång och repressionen hårdnade. NGO:s som gav juridisk hjälp till strejkande arbetare fick slå igen sina kontor, censuren i media blev hårdare och självständiga forskare tvingades byta jobb. Den förtryckande politiken har därefter med full kraft slagit sönder demokratirörelsen i Hongkong och används för att internera och kväsa oppositionella uigurer i Xinjiang i nordvästra Kina.

Sveriges tidigare ambassadör i Kina, Börje Ljunggren, som nyligen publicerat en essä för Dagens Arena om det kinesiska kommunistpartiet, brukar ofta hävda att Kina bör beskrivas som en partistat. En av statens centrala uppgifter är att främja och stärka partiet och det är partiet som styr över statsapparaten och armén. Partiet ogillar enstaka strejker och lokala protester, men framför allt fruktar man organiserat motstånd. Därför accepteras inte fria fackföreningar eller självständiga digitala plattformar som uttrycker regeringskritiska åsikter.

Flera tecken tyder samtidigt på att det under ytan existerar en misstro mot den förda politiken. Även om människors välstånd har ökat har klyftorna mellan rika och fattiga och mellan stad och land vuxit lavinartat. Under den senaste tiden har det också hackat betänkligt i det ekonomiska maskineriet, med en snabbt stigande ungdomsarbetslöshet.

Kina håller också fast vid sin ”nolltolerans” mot covid-19 som innebär att stora städer kan stängas ner på kort varsel om några få smittade människor upptäcks. Medan andra länder återinfört människors frihet efter den globala pandemin lever den kinesiska tvångsregimen kvar. Strategin tyder på att stora grupper av människor inte har vaccinerat sig, även det ett tecken på misstro mot partistatens linje.

Kina har ambitionen att bli en dominerande stormakt. Särskilt hotfullt är det långsiktiga målet att införliva Taiwan. Det skulle kunna utlösa ett storkrig. För omvärlden är det därför nödvändigt att sätta fortsatt press på Kina, men det är också nödvändigt med dialog. Den globala ekonomin är sammanflätad och vad som sker i Kina skapar svallvågor i hela världen. Ska klimatfrågan baxas framåt måste Kina med på tåget och för att försvaga Putin behöver Xi förhålla sig kallsinnig till Putins skrammel med kärnvapen.