ledare I regeringens nya Kinastrategi saknas resonemang om kraven på demokrati i Hongkong. Den innehåller heller inga krav på rätten organisera sig i fria fackföreningar. Regeringen borde förklara varför dessa frågor har utelämnats.
I slutet av september antog den svenska regeringen en ny Kinastrategi. Ett syfte är att redogöra för regeringens ”syn på Kina”, men också att stimulera andra aktörer att skaffa sig mer kunskaper om landet.
Det är en stundtals en klok strategi. Flera centrala frågor tas upp, som att Kina är en enpartistat, brotten mot mänskliga rättigheter, förföljelsen av uigurerna, rötan inom rättssystemet, de växande koldioxidutsläppen – men också att Kinas produktion, ekonomi och handel fått en växande betydelse och att Sverige blivit allt mer beroende av landet.
Bitvis är det drygt 19-sidiga dokumentet detaljerat, exempelvis behandlas Kinas biståndspolitik och nedskräpning av plast i haven. Även detta är värt beröm. Bristerna i strategin handlar emellertid inte om vad som står – utan om vad som inte står. Och där är två luckor är större än andra.
Demokrati och fackliga rättigheter är av basal betydelse och då gäller det att inte huka.
Den första gäller de protester i Hongkong som pågått sedan i mars i år och där kraven vidgats till att inte bara handla om att brottsmisstänkta skulle kunna skickas till Fastlandskina utan också om polisvåld och rösträtt. I strategin nämns Hongkong bara på ett ställe, där står att systemet med ”ett land, två system” ska ”respekteras”. Det kan tolkas som att Hongkong bör få behålla sin särart, men uttalandet säger ingenting om hur regeringen ser på Kinas försök att kontrollera enklaven. Det är en snål hållning när miljontals modiga människor fyller gatorna med krav på demokrati.
Den andra luckan handlar om arbetslivet och fackliga rättigheter. I Kina är alla fackföreningar förbjudna utom det statskontrollerade ACTFTU. Anställda som trotsar förbuden och protesterar mot uteblivna löner eller farlig arbetsmiljö arresteras av polis och döms ofta till fängelsestraff. Även studenter som har stött strejkande arbetare har fängslats.
Avsaknaden av fackliga rättigheter i Kina påverkar villkoren för de 800 miljoner människor som ingår i arbetskraften, men frågorna har också en vidare principiell betydelse. Om inte bristerna i Kina kritiseras, finns risk för att andra länder tänker att det är fritt fram att kränka fackliga rättigheter. Ett annat skäl till frågans vikt är de svenska företagens närvaro i Kina, både genom direkt produktion och genom att nyttja kinesiska leverantörer. Menar vi att fackliga rättigheter ska gälla på dessa företag, då är det också nödvändigt att ställa krav på Kina.
Hur kan det då komma sig att Hongkong bara tas upp styvmoderligt och att det kinesiska arbetslivet och de fackliga rättigheterna har glömts bort helt och hållet?
En tolkning är att regeringen inte tycker att ett utförligare resonemang om Hongkong och brist på fackliga rättigheter hör hemma i en Kinastrategi. En annan möjlighet är att regeringen tycker att frågorna är viktiga, men att de är känsliga och att det därför är bättre med mer allmänna skrivningar om kränkningar av mänskliga rättigheter. Stöd till kravet på demokrati i Hongkong och ett fördömande av Kinas kränkningar av fackliga rättigheter skulle kunna störa både diplomatiska kontakter och handeln med Kina. Den svenska regeringen borde dock tänka tvärtom, demokrati och fackliga rättigheter är av basal betydelse och då gäller det att inte huka.
En tredje möjlighet är att regeringen vill ligga nära EU:s Kinastrategi från 2016 och har låtit detta styra skrivningarna. Men i sådana fall har regeringen läst slarvig. EU:s strategi bygger på två dokument, dels på slutsatser formulerade av kommissionen, dels på kommissionens underlag till Europaparlamentet. I synnerhet i det senare dokumentet är hållningen tydlig. EU kräver att Kina ska underteckna ILO:s kärnkonventioner, däribland den om att anställda ska ha rätt att bilda fackföreningar (sid 15) och EU vill lyfta frågan om dessa rättigheter i dialogen med Kina (sid 16). De formuleringar som borde ha funnits i den svenska regeringens strategi finns med andra ord redan i EU:s Kinastrategi.
Exakt hur regeringen tänkt när den uttryckt sig sparsmakat om Hongkong och inte alls om arbetslivet och fackliga rättigheter förblir till sist dunkelt. Det vore på sin plats med ett klargörande.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
