Markus Uvell tycker att integrationen är viktigare än välfärdsstaten. Han frågar om det inte finns en enda detalj som går att ändra i arbetsmarknadens regelverk för att underlätta integration. Han kritiserar också LO:s ”tveksamma historia” som motståndare till helt fri arbetskraftsinvandring.

Jag tror att Uvell spelar dummare än vad han är. Hans debatt om integration tycks ha andra syften. Han vet troligen att ett fackförbunds primära uppgift är att vara en utbudskartell. Denna roll är meningen med föreningen, så att säga.

Det fackliga löftet – ”Vi lovar och försäkrar att aldrig någonsin under några omständigheter arbeta till lägre lön eller sämre villkor än det vi nu lovat varandra” – har som mål att förhindra att någon kommer in på arbetsmarknaden och konkurrerar om jobben genom att acceptera villkor sämre än vad som föreskrivs i kollektivavtalen.

För att upprätthålla det fackliga löftet har arbetarrörelsen byggt upp ett par skyddsvallar. Den ena är arbetsrätten, målet är att ingen ska riskera att bli av med jobbet som vågar arbeta fackligt eller ställa krav. Den andra är a–kassan, målet är att ingen ska frestas att ta ett jobb till lägre lön eller sämre villkor för att klara sin försörjning.

Arbetsgivare och politisk höger gillar inte det fackliga löftet, det minskar ju arbetsgivarnas makt och håller kapitalisternas vinster nere. De gör därför ständiga försök att underminera löftet.

Centrala kollektivavtal ifrågasätts till förmån för företagsvisa eller individuella avtal mellan arbetsgivare och anställd. A-kassan försämras för att ”stimulera” arbetslinjen. Arbetsrätten vill de urvattna för att ”underlätta” för ungdomar, äldre, kvinnor, handikappade eller invandrare att få jobb.

Vad arbetsgivarna och den politiska högern sällan nämner är att syftet med detta är att övriga grupper på arbetsmarknaden då måste anpassa sina krav för att ha en chans att konkurrera om jobben. En helt fri och oreglerad arbetskraftsinvandring bidrar till att sätta press på det fackliga löftet.

Till detta har högern i sin omvända klasskamp lyckats att med juridikens hjälp begränsa fackens rätt att med fri förhandling och stridsåtgärder försvara sina kollektivavtal mot social dumping. Laval-lagen är ett exempel på detta.

Jag kan inte se att löntagare, eller invandrare utan arbete som Uvell nu tycks ömma särskilt för, har något som helst att tjäna på att det fackliga löftet urvattnas. Detta skulle leda till social dumping med försvagade fack med otryggare anställningsvillkor och lägre löneutveckling för alla.

Det fackliga löftet gör facket till en utbudskartell. Detta förpliktar också till att bekämpa all slags diskriminering. Ingen som utför något som helst arbete i Sverige ska behöva acceptera att hon för detta erbjuds lägre lön eller sämre villkor än vad som gäller enligt kollektivavtal.

Uvell försöker misstänkliggöra det fackliga löftet genom att koppla samman det med Sverigedemokraternas motstånd mot arbetskraftsinvandring. Men den kopplingen finns ju inte. Facken är inte emot arbetskraftsinvandring, men vill att den ska prövas utifrån den efterfrågan av arbetskraft som finns för att undvika press på det fackliga löftet.

Facken har heller inget emot konkurrens från utländsk arbetskraft tillfälligt verksamma i Sverige, men kräver att svenska kollektivavtal då ska följas. Detta tjänar också den utländska arbetskraften på. Den slavliknande behandlingen av byggnadsarbetare och bärplockare som Byggnads och Kommunal lyckats stoppa är exempel på betydelsen av ordning och reda på arbetsmarknaden.

Sverigedemokraterna däremot säger nej till kravet om att EU–rätten ska förändras så att svenska fack åter får rätt till fri förhandling och stridsåtgärder för att försvara kollektivavtalen. Det är trist att den borgerliga alliansen kan regera landet med stöd av Sverigedemokraterna och Markus Uvell i denna fråga.

Stephen Lindholm, reporter på Kommunalarbetaren och ledamot i Journalistförbundets styrelse