kolumnen Stefan Löfven har satt sig som Annie Lööfs gisslan. Konflikten om marknadshyrorna kan därför ses som ett fritagningsförsök från Vänsterpartiets sida, skriver Jonas Sjöstedt.

Politik har sina inslag av teater, av spelad förvåning och upprördhet. Det är svårt att inte tänka på det i den politiska kris om marknadshyror som nu fördjupas. Vänsterpartiet klargjorde för mer än två år sedan att de inte kunde tolerera Löfvens regering om de gick vidare med ett sådant förslag. Ingen kan rimligen vara förvånad över att Vänsterpartiet nu gör precis som man sagt. Januariavtalet har hela tiden byggt på att de ingående partierna har trott sig kunna agera som om de hade majoritet i riksdagen. Det har inte gått något vidare. Nu är den illusionen på väg att brista helt. Det måste en regering förhålla sig till, det kan man inte önska bort.

Januariavtalet ställde Vänsterpartiet inför ett dilemma. Det politiska innehållet var värre än förväntat och dessutom gick Socialdemokraterna med på att skriva in en särskild punkt om att frysa ut Vänsterpartiet från politiskt inflytande. Vänsterpartiets problem var att om man hade röstat ned Löfven i januari 2019 så hade Kristersson blivit statsminister och SD hade fått direkt politisk makt. Det hade Vänsterpartiet lovat att försöka förhindra. Politiken hade då blivit ännu värre, allt dåligt i Januariavtalet hade genomförts, Sverige hade haft en obefintlig klimatpolitik och rasismen hade gjort ett politiskt genombrott. Det förhindrade Vänsterpartiet. Dessutom hade Vänsterpartiet varit helt utan politiskt inflytande med en blåbrun regering, med regeringen Löfven fanns däremot vägar att påverka politiken.

Vänsterpartiet har aldrig accepterat januariavtalets politiska innehåll. Tvärtom var och är det ett tydligt uttalat mål att försöka förhindra att avtalets negativa punkter kunde genomföras. För två särskilt avgörande frågor klargjorde partiet att dess tolerans av regeringen Löfven skulle dras tillbaka om de genomfördes, LAS och marknadshyror. Sedan dess har Vänsterpartiet, tvärtemot vad många trodde var möjligt, kunnat forma majoriteter mot januaripartiernas politik vid flera tillfällen. Punkter i avtalet har stoppats eller ändrats som berör Arbetsförmedlingen, LSS, ingångsavdrag, arbetskraftsinvandring och friår. De punkterna hade säkerligen varit fler om inte pandemin hade förändrat situationen. Statsbudgeten har ändrats ett par gånger för att få mer pengar till välfärden. Försöken att frysa ut Vänsterpartiet från politiskt inflytande har inte lyckats. Men självklart hade Vänsterpartiet hellre samarbetat och förhandlat med regeringen. Det har regeringen Löfven konsekvent tackat nej till. De vill bara samarbeta med partier till höger.

Vänsterpartiets mål har varit att stoppa dåliga delar av januariavtalet, kunna påverka politiken och visa att regeringen kan samarbeta vänsterut för att skapa stabil majoritet och kunna styra landet. Regeringen Löfven har varit helt ointresserad och istället fortsatt låtsas som om de har majoritet.

I LAS-frågan hade Vänsterpartiet ett dubbelt mål. Det första var att rädda partsmodellen så att förändringar på arbetsmarknaden ska förhandlas fram mellan parterna, inte förändras genom lagstiftning. Det andra var att förhindra genomförandet av Toijerutredningens helt ensidiga förslag till arbetsgivarnas fördel. Istället ville man ge parterna chansen att förhandla fram något bättre. Vänsterpartiet hade därmed samma mål som fackföreningsrörelsen.

Vänsterpartiet gjorde det omöjligt att lagstifta med Toijerutredningen som grund, det uppnåddes efter en lång och hård konflikt med regeringen. Hade inte regeringen backat så hade Vänsterpartiet fällt regeringen Löfven hösten 2020. Partiet förberedde sig för regeringskris och extraval. Vänsterpartiets problem med LAS är att den uppgörelse som parterna hittills har enats om har stora brister vad gäller anställningstryggheten för betydande grupper av löntagare. Fackföreningsrörelsen splittrades dessutom svårt. Därför upplever många i partiet inte LAS-frågan som en politisk seger, även om partiet gjorde precis det man lovat.

Marknadshyror har bara majoritet i riksdagen om S är för förslaget. Det skulle bli rätt pinsamt för Socialdemokraterna i valdebatten och svårt för valarbetarna i valstugorna.

Ingen som följt Vänsterpartiet kan med den bakgrunden vara förvånad över att partiet nu sätter hårt mot hårt om marknadshyrorna. Partiet gör precis det man sagt att man ska göra. När Socialdemokraterna svarar med arrogans, Löfven vägrar att ens träffa Dadgostar, så påskyndas krisen. Vänsterpartiet gjorde Löfven till statsminister, han svarar med att behandla partiet som något som katten släpat in. I Vänsterpartiet växer känslan av att nu får det vara nog. Regeringen gör 100 % som Centerpartiet vill och 0 % som Vänsterpartiet vill trots att regeringen måste tolereras av bägge partierna. Vänsterpartiet valde att skjuta upp avgörande politiska konflikter för att förhindra ett blåbrunt styre vid regeringsbildningen 2019. Nu är tiden då konflikten är här.

Samtidigt har det politiska landskapet ändrats och pandemin är dessbättre på väg att klinga av i Sverige. Ett nytt block med M-KD-SD har formerats och Liberalerna är på väg att lämna januarisamarbetet för att ansluta sig till de blåbruna. Det ser också ut att bli deras biljett ut ur riksdagen. Socialdemokraternas mittenprojekt krackelerar framför våra ögon. Detta minskar Centerpartiets valmöjligheter, om valresultatet blir som opinionsmätningarna så kan C hamna i ett val mellan två alternativ. Antingen att hjälpa Kristersson och SD till makten eller förhandla och styra i ett samarbete där Vänsterpartiet ingår.

För Vänsterpartiet är marknadshyrorna en enormt viktig politisk fråga. Det handlar om att hindra en systemförändring som kommer att sprida sig till hela hyresmarknaden. Den politiska motivationen för att ta konflikten hela vägen finns därmed. Dessutom handlar det om att bryta upp januariavtalet på en punkt till och få de andra rödgröna partierna att inse att de måste förhandla med Vänsterpartiet nu, men också efter valet 2022. I Vänsterpartiet vill man förstås helst få regeringen att backa om marknadshyrorna, men man är heller inte särskilt rädd för ett extraval om frågan.

Det är andra partier som har mer att frukta av ett extraval. Liberalerna borde rimligen ha dödsångest inför tanken. Ett extraval kan inte heller vara särskilt lockande för Miljöpartiet med dess svaga opinionsstöd. Dessutom vill Mp bygga upp en radikalare profil i sociala frågor, då är en konflikt för att införa marknadshyror knappast vad partiet behöver.

KD och M kanske inte vill ha extraval nu, men om/när det verkligen blir skarpt läge så måste de rimligen fälla Löfven om de kan. Annars är de inte mycket till opposition. Även om M och KD väljer att rädda regeringen Löfven i detta läge så kan Vänsterpartiet göra varje misstroendeförklaring som de lägger fram till ett misstroende om marknadshyrorna.

Ett parti som nog inte har något emot ett nyval är SD. De går emot förslaget till marknadshyror och lägger sig därmed till vänster om Socialdemokraterna i frågan. Marknadshyror har bara majoritet i riksdagen om S är för förslaget. Det skulle bli rätt pinsamt för Socialdemokraterna i valdebatten och svårt för valarbetarna i valstugorna. Den bästa lösningen för partiet är inte att strida på kullen för att införa marknadshyror, utan att övertyga Centerpartiet om att det nu är allvar och att förslaget måste släppas på grund av det parlamentariska läget. Faller regeringen faller också marknadshyrorna. Centerpartiet kan ges något tröstpris i budgetförhandlingen.

Centerpartiet då? Den här frågan är inte enkel för dem heller. Inte ens Centerpartiets väljare gillar marknadshyror. Regeringsfrågan har blivit ännu svårare för partiet om det skulle bli nya talmansrundor. En sannolik utgång av en regeringskris är en expeditionsministär under en betydande tid. En sådan kan inte genomföra större reformer. Hela den ”liberala reformagendan” i januariavtalet skulle gå i stå, eller kanske i papperskorgen.

Efter 2022 kan C och V behöva sätta sig ned och diskutera och komma överens. Det är inget som något av partierna vill, men det kan bli det enda alternativet till de blåbruna. Konflikten om marknadshyrorna visar hur långt partierna står ifrån varandra i centrala frågor. Det konstiga är att Socialdemokraterna inte verkar se nyttan av en kraft till vänster som balanserar upp Centerpartiets marknadsdogmatism.

Stefan Löfven har satt sig som Annie Lööfs gisslan. Man kan se på konflikten om marknadshyrorna som ett fritagningsförsök från Vänsterpartiets sida. Frågan är om Löfven vill befrias, eller om han drabbats av Stockholmssyndromet och börjat identifiera sig med sin gisslantagare. Det kan avgöra hur det går de närmaste dagarna.

Jonas Sjöstedt är före detta partiledare för Vänsterpartiet och kolumnist hos Dagens Arena.