Slut på förnedringen

Nu blir Sverige medlem i Nato, och bör sätta mänskliga rättigheter i fokus.

Sverige kan nu bli medlem i Nato. Efter Ungerns ja ligger detta bara några dagar eller veckor bort.

En lång, förnedrande process är därmed till ända.

Det finns mycket att säga om detta. För det första om den snabbhet med vilken ansökan om medlemskap lämnades in. Det går att förstå, givet att Europa stod inför ett anfallskrig i Ukraina och läget verkligen var akut. Men det hade förstås varit bra om ett sådant säkerhetspolitiskt steg hade föregåtts av en längre process. Anders Lindberg och Tove Lifvendahl sade i Agenda i söndags att detta inte var något problem eftersom det till slut ändå tagit nästan två år, och det har under den tiden varit en omfattande debatt i Sverige.

Kritiken mot den auktoritära utvecklingen i Turkiet och Ungern får inte tystna

Det är delvis sant, men ingen har på allvar hävdat att det vore realistiskt att återta ansökan. Debatten har med andra ord i huvudsak handlat om andra saker än om Sverige ska bli medlem i försvarsalliansen eller inte. Däremot har de här nära två åren inte inneburit någon folkstorm mot medlemskapet. En majoritet tycker att Sverige ska gå med.

För det andra har processen inneburit eftergifter åt det auktoritära Turkiet och en i alla fall retoriskt förnedrande behandling från Ungerns sida.

Med detta sagt: det är bra att Sverige nu blir medlem. Rysslands anfallskrig har skapat ett nytt säkerhetspolitiskt läge och Sverige har mer att tjäna på säkerhet inom Nato än att nu bygga upp ett försvar som alldeles på egen hand skulle kunna stå emot ett anfall.

Tidigare var samarbetet med Finland det alternativ man pekade på, men Finland bestämde sig för Nato, och det skapade nya förutsättningar även för Sverige.

Nu kommer till sist även vi med, och då kan vi också en gång för alla slå fast något som är både moraliskt och politiskt avgörande: kritiken mot den auktoritära utvecklingen i Turkiet och Ungern får inte tystna.

I Turkiet har Erdoğan stegvis stramat åt pressfriheten, fängslat journalister, slagit ned mot den politiska oppositionen och de etniska minoriteterna.

I Ungern har utvecklingen gått i samma riktning, med ökad regeringskontroll av medier, utbildningsväsende, kulturliv och rättssystemet.

2022 fastslog Europaparlamentet att Ungern blivit en ”hybridregim med parlamentariskt envälde, det vill säga ett konstitutionellt system där val äger rum, men där respekt för demokratiska normer och standarder saknas”.

– Ungern har blivit EU:s första icke-demokratiska medlemsland och det blir bara värre och värre och värre. Skurkregeringen i Ungern ska inte få ett enda öre av våra skattebetalares pengar,  sade Socialdemokraternas Evin Incir då.

I debatten om Nato-medlemskapet har det också varnats för att medlemskapet i sig kommer tysta Sverige. Så behöver det inte bli. Under de senaste 20–30 åren har Natolandet Norge ofta haft en högre svansföring internationellt än Sverige.

Däremot kräver det en svensk regering som värderar mänskliga rättigheter och som på allvar betraktar utvecklingen i länder som Ungern som ett problem.

Och den viktiga frågan är kanske om den SD-stödda borgerliga regeringen verkligen gör det.