Medlemskapet i Nato verkar klart, och debatten om hur landet ska agera i den kontexten kan börja.
Efter Turkiets ja till svenskt Natomedlemskap får man betrakta resten som en transportsträcka. Det är svårt att föreställa sig att Ungern skulle säga nej. Kristersson gjorde en markering att det nu inte handlar om att förhandla med Ungern och Viktor Orbán, möjligen att samtala om hur länderna ska samverka inom Nato.
Å andra sidan är det inte mycket i processen som gått som planerat hittills.
Förhoppningsvis är det i alla fall slut på svenskt kryperi för auktoritära regimer. Just det var redan från början av av de främsta invändningarna från de som menade att Rysslands invasion inte motiverade att Sverige styrde om sin försvars- och säkerhetspolitik. Att vi skulle tystna om förtrycket av kurderna i Turkiet eller Erdoğans övergrepp mot pressfriheten. Eller att vi skulle tala tystare om Ungerns stegvisa resa mot ett allt mer auktoritärt styre.
Att det skulle finnas något omedelbart samband mellan Natomedlemskap och ett tyst Sverige verkar helt enkelt inte stämma
Under själva processen för att komma in har det på flera sätt också blivit så. Politiken svängde rekordsnabbt på våren 2022 och de rimliga analyserna kring vad som skulle krävas hanns inte med. Att det gick alldeles för fort, även ur demokratisk synpunkt, råder det ingen tvekan om, även om själva beslutet att ansöka om medlemskap var det rätta, givet utvecklingen med ett storkrig i vår omedelbara geografiska närhet.
Samtidigt vet vi att länder som Norge eller Frankrike inte sett sitt medlemskap i försvarsorganisationen som en hämsko när det kommer till att kritisera utvecklingen i vare sig Turkiet eller Ungern. Den begränsning som funnits för vapenhandel med Turkiet har varit en gemensam EU-politik, där de flesta länder redan är medlemmar i Nato. Och under många år har Norge snarare gått före Sverige när det kommer till att spela en roll för medling och dialog i världspolitiken.
Så att det skulle finnas något omedelbart samband mellan Natomedlemskap och ett tyst Sverige verkar helt enkelt inte stämma.
Att det skulle kunna bli så är en annan sak, och det nya läget ställer förstås stora krav på den svenska regeringen. Mänskliga rättigheter är inte en förhandlingsfråga, inte något att tänka bort för att i sig viktiga säkerhetspolitiska intressen står i vägen.
När Sverige blir medlem kommer det också ställa krav på en ny sorts satsning på försvaret. Som Anders Lindberg påpekat i Aftonbladet finns en del övrigt att önska där. Satsningarna har inte blivit på den nivå regeringen lovat.
Men nu är Sverige snart inne. Och debatten kan börja handla om hur landet ska agera som medlem i försvarsalliansen, och hur Sveriges röst ska höras internationellt i den kontexten.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
