Den förhärskande synen på kultur som något statiskt, som går att inringa och definiera, präglar både den politiska högern och dito vänster i Sverige. Det är därför som de etablerade partierna aldrig klarar av att föra en vettig debatt mot Sverigedemokraterna – premisserna är de sistnämndas, planhalvan deras. Från vänstern: ”de andra” är på ett visst sätt och det ska ”de” få vara. Från högern: ”de andra” är på ett visst sätt och ibland måste vi bekämpa ”deras” sätt eftersom det inte passar ”oss”. Samma felaktiga utgångspunkt att människor, nationer och kulturer skulle vara något annat än evigt föränderliga processer.

Vilande på samma tankegrund – att svensk kultur (liksom alla andra kulturer) har varit densamma i hundra år – vill Sverigedemokraterna satsa massor med pengar på hembygdsföreningar, eftersom partiet betraktar denna ”eftersatta verksamhet” som ”tillhörande kärnan i det svenska kulturarvet”. Detta är partiets kulturpolitik. Mattias Karlsson, SD:s kulturpolitiska talesperson, pressades i P1 i går i en diskussion om detta till en definition av svensk kultur och det svenska kulturarvet. Han lyckades klämma ur sig att det är sådant som har ”funnits i vårt land en längre tid och är viktigt för en stor del av befolkningen”.

Inte ens SD kan alltså inringa detta statiska som svensk kultur skulle vara enligt dem själva. Var ska tidsgränsen dras? Trettio år? Femtio? Hundra? Och: Hur stor del av befolkningen ska tycka att det är ”viktigt” för att det ska räknas? Hur tar man reda på vad som är viktigt? Fler människor tittar på teater, för att inte tala om spelar fotboll, per år än är medlemmar i en hembygdsförening. Vad ska dessa fakta innebära för en sverigedemokratisk kulturpolitik?

Några minuter senare sa Karlsson att svensk kultur inte ska styras uppifrån utan ”automatiskt” påverkas av utländska impulser om något sådant ens ska tillåtas ske. Se, det är precis det som har skett och sker med ”svensk” kultur och med alla andra kulturer. Alltid och konstant. Det är i stället SD som uppifrån vill styra hur och av vad och vilka Sverige ska få präglas i framtiden. Här klarade motdebattören, Hembygdsförbundens Jan Nordwall, inte av diskussionen, eftersom han inte vågade säga att även kurdisk kultur är något som är i konstant förändring där den finns, verkar och influerar/influeras. Lika ängsligt präglad han av synen på kultur som något som kan vara stillastående.

Diskussionen om kultur blottlägger inte bara tankefelet som har dominerat svensk politik i många decennier. Den tydliggör också obehagligt Sverigedemokraternas grundläggande värderingar: Om man börjar utesluta människors samlingspunkter utifrån ”kultur” (hembygdsföreningen grönt, kurdiska föreningen rött), är steget inte långt till att definiera ut människor. Det heter rasism.