Förra årets läckta Timbrorapport berättar hur organisationen ska hantera att människor ogillar ojämlikhet.

Så har de rika som äger lika mycket som halva jordens befolkning minskat till 62 personer istället för förra årets 85.

Oxfam släppte för två dagar sedan sin ojämlikhetsrapport lagom till World Economic Forum.

Men i Davos har man gått vidare. Ojämlikhet var mer i fokus förrförra året. Nu är det digitalisering som gäller.

Men Oxfam-siffrorna har förändrat debatten. Högern intensifierar visserligen kampen för lägre lägstalöner och egenfinansierad välfärd, konkreta åtgärder som ökar ojämlikheten. Men de har svårt att svara på frågan hur långt det är rimligt att ojämlikheten ska gå.

Om vi lyfter blicken från de konkreta reformerna och drar ut kurvan mot ökad ojämlikhet ytterligare 30 år. Ska då tre personer äga lika mycket som jordens fattigaste hälft, 3,6 miljarder människor? Eller kanske en enda person? Vad tycker de som förespråkar lägre lägstalöner själva är en rimlig ojämlikhetsnivå?

Näringslivet har naturligtvis själva märkt av den här svängningen i opinionen. I det som strategidokument för 2015 som läckt till Alliansfritt Sverige, skriver Timbro:

”Att Sverige ständigt strävar efter ökad ekonomisk jämlikhet är ett problem som står i vägen för centrala reformer”. ”Thomas Pikettys bok var bara startskottet för en debatt om vad globaliseringen får för effekt på lönenivåerna och jämlikheten (sammanhållningen) i samhället”. ”Klyftorna har också blivit mer påtagliga i svenskens vardagsliv. På gatan möter människor tiggare, samtidigt som Mojang säljs för 18 miljarder kronor till en grundare som bara sysselsätter 28 personer.”

När kapitalismen hamnat i dåligt rykte, skulle därför Timbro under 2015 testa ett nytt sätt att förespråka försämrade anställningsvillkor. Det skulle heta delningsekonomi.

”Rätt använd kan sharing economy-trenden illustrera hur marknadsekonomi är antielitistisk, bygger på mänsklig samverkan och hur prismekanismer gör att resurser fördelas effektivt och är miljövänligt, samt hur etablerade intressen (fack och företag) försvarar det gamla av egenintresse. Här kan Timbro skapa nya intressanta konflikter där vi står med MP, mot S och V.”

För de flesta människor ogillar ju ojämlikhet intuitivt. Det leder till översitteri, roffarkultur, minskad social rörlighet, minskat medkännande med de som har det sämst, och ett köpt politiskt system.

Motsatsen, ökad sammanhållning, är inga konstigheter eller på något sätt ouppnåeligt. Den stavas, som Oxfam påpekar, minskad skattebrottslighet, investeringar i gemensam välfärd och högre (ja, ni läste rätt) lägstalöner.

I ett samhälle där ingen i maktställning vågar andas orden fastighetsskatt, bankreglering eller inskränkta vinster i välfärden, måste vi fråga oss om ojämlikheten inte redan börjat nagga demokratin i kanten.

Men om ingen tvingas svara på frågan vad en rimlig ojämlikhet bör vara, är risken uppenbar att ojämlikhetstrenden fortsätter in i det alltmer absurda.