Bild: stock.xchng

Politiska ledare väst fördömer nu Rysslands erkännande av Sydostossetien och Abschazien. Carl Bildt jämför med hur Tysklands införlivade Sudettyskland och sedan hela Österrike. Saken är emellertid lite mer komplex. Och Sveriges och andra västländers agerande och argumentation är inte helt konsekvent.

Kritiken mot Rysslands militära intervention i Georgien var nödvändig och korrekt, även om det var Georgien som inledde våldsspiralen. Det var ett övervåld och en maktdemonstration av klassiskt märke. Krigshandlingarna underblåser ytterligare spänningarna mellan öst och väst. Ett nytt kallt krig tornar upp vid östfronten.

Situationen i Ryssland med tendenser till auktoritärt styre, ett stort mått av laglöshet och en snöpt yttrandefrihet ger anledning till oro. I Tjetjenien har den gamla ryska imperiebjörnen visat att den fortfarande kan riva, döda och undertrycka.

Samtidigt är det inte så enkelt. Sydossetien och Abschazien är historiskt sett inte självklart en del av Georgien. Det är också möjligt att göra en parallell till forna Jugoslavien. Där var gränserna inte heliga och väst stödde aktivt frigörelseprocessen och tillkomsten av nya statsbildningar. Då var det Ryssland som talade om brott mot internationell rätt när Serbiens inflytelsesfär (en gammal rysk allianspartner) krympte. Nu är rollerna omvända.

Det är också en smula märkligt att höra George W Bush och Condolezza Rice fördöma Rysslands brott mot den nationella suveräniteten. Det skorrar falskt och ohederligt samtidigt som amerikanska trupper fortfarande är kvar i Irak!

I den internationella politiken ska man inte alltid tro på vad som kommer över läpparna. Bortom alla argument om demokrati, yttrandefrihet och nationellt oberoende handlar det i grunden om makt och inflytande. Det råder inget tvivel om att Ryssland vill införliva Syostossetien och Abschazien, där stora befolkningsgrupper dessutom inte vill tillhöra Georgien.

Mediebevakningen och många politikers reflexer är emellertid problematiska. Svenska Dagbladet får nu möjlighet att återanvända gamla schabloner från det kalla krigets dagar. Claes Arvidsson påminde häromdagen för övrigt bara av en händelse om ett gammalt stalinistiskt brott: svälten i Ukraina på 1930-talet. Putin och Medvedev blir vår tids Lenin och Stalin eller möjligen Hitler och Göring

Rysskräcken väcks till liv och det antyds att i Moskva lever den gamla kommunismen på något sätt vidare i ny skrud. Ryssar är ju alltid ryssar! Georgiens president Micheil Saakashvili däremot omfamnas trots sina brister, han är ju västorienterad och därmed demokratisk och per definition på "vår sida".

Sveriges unika roll som alliansfritt land innebär att vi ställa oss ovanför maktspelet oavsett det gäller övergrepp i öst eller väst. Inte bara en supporterskara till den ena eller andra stormakten. Eller är det numera bara historia?