Bild: stock.XCHNG

Nu har det hänt. Äntligen har konungariket Sverige efter år av mesighet sagt sitt hjärtas mening i Bryssel. Det var i fredags som statsminister Fredrik Reinfeldt röt till vid det informella stats- och regeringschefsmötet.

Vad handlade kritiken om? Protesterade vi mot EU:s alltför arbetsgivarvänliga syn på lönedumping? Gick Reinfeldt till angrepp mot EU-kommissionens oblyga försök att stärka Bonniers tidningsmonopol i svenska storstäder? Ingalunda.

Statsministern tågade ut från toppmötet i förtid för att markera att han ogillar Frankrikes förslag till reglering av de globala finansmarknaderna, ett förslag som ska diskuteras på G20-mötet i Washington nästa helg.  Sverige vill bromsa processen:

"Den stora risken är att det slutar med att vi överreglerar våra ekonomier igen efter att han ägnat flera decennier åt avreglering", sa Reinfeldt bland annat.

Det är väl inte fel om den svenske statsministern på ett mer allmänt plan vill lägga band på den ständigt adrenalinstinne franske presidenten Nicolas Sarkozy.

Men vad är det i sak han protesterar mot? Ingen som läser förslaget på det franska ordförandeårets hemsida upptäcker något som leder tankarna till den överreglering, som Reinfeldt talar om.

Här finns inte ett spår av den franska faiblessen för att försöka lösa samhällsfrågor genom statliga bolag eller statliga subventioner. Det som föreslås är närmast självklarheter, formulerat som föga förpliktande snömos.

Vad har Reinfeldt emot en licensiering och kontroll av de ratinginstitut typ Moodys, som vilselett alla om kreditriskerna? Är det överreglering att ge IMF (Internationella Valutafonden) mer resurser? Behöver vi inte ett multilateralt övervakningssystem av finansmarknaderna med något slags early warning, som fransmännen är inne på?

Fransmännen är också inne på att formulera uppförandekoder för finansmarknaderna, vilket inte låter som överreglering, utan snarare ett nytt försök på den väg som skändligen misslyckats, att marknaderna ska självreglera sig.
 
Mötet i Washington kan knappast bli särskilt beslutande, eftersom
USA nyvalde president Barack Obama inte är med. Det har Sarkozy också insett och förslår att man under de 100 dagar som följer på G20-mötet ska försöka konkretisera det som är luddigt i det franska pappret.

Men det är bara början på ett arbete som kommer att ta lång tid, förmodligen flera år.  Så det är gåtfullt varför Fredrik Reinfeldt och regeringen redan i starten vill bromsa processen mot en stabilare finansiell världsordning.