Regeringen agerar underdånigt mot Turkiet

Ledare Ursäkter till Erdoğan och fladdriga uttalanden om Turkiets statsskick har skapat oklarheter både om yttrandefriheten och synen på demokrati.

Regeringens turer i relationen med Turkiet är pinsamma, men på en punkt har statsministern rätt: Det är viktigt att skilja på vad som är juridiskt tillåtet och vad som är lämpligt. Den uppdelningen utgör i själva verket fundamentet för yttrandefriheten. Dess kärna är just att samhället ska skydda möjligheten att föra fram åsikter som är kontroversiella, obekväma och till och med avskyvärda. Problemet är att Turkiets president Erdoğan saknar insikt om just den distinktionen.

Floden av kritik och smädelser riktade mot den turkiska regimen utgör en form av lackmustest. Erdoğans reaktion är att den svenska regeringen har ansvar för vad enskilda personer gör och tycker. Enligt Erdoğan bör staten ingripa när någon häcklar den turkiska regeringen. Just den uppfattningen utgör ett bevis för att Erdoğan inte förstått eller vill omfatta innebörden av yttrandefrihet.

Även Horace Engdahl är inne på samma linje

Ulf Kristerssons reaktion har varit att be Erdoğan om ursäkt för hur personer i Sverige har uppträtt. Det finns många problem med det. För det första riskerar en sådan hållning att tysta kritik mot Turkiet. För det andra skapar de upprepade ursäkterna en signal om att regeringen accepterar yttranden som den inte ber om ursäkt för. Nu menar vissa att Sverige måste inta en specifik hållning till Turkiet under perioden då Natoansökan behandlas. Men även en sådan hållning är omöjlig. Den innebär att Turkiet skulle bedömas med annan måttstock än andra länder tills Sverige blir Nato-medlem.

Som statsminister borde Kristersson förhålla sig mer kylig. Det borde räcka med att hänvisa till att enskilda medborgare har rätt att föra fram åsikter och genomföra aktioner även om de ogillas av regeringen.

Det som ytterligare bidragit till röran är debatten om Turkiets statsskick. Kristersson hävdar att Turkiet är en demokrati men med ”betydande utmaningar”. Även Horace Engdahl är inne på samma linje (i Kvartals veckopanel) och betecknar Turkiet som en demokrati men med ”begränsningar”. Men frågan om demokrati handlar inte om antingen eller. Enligt det svenska institutet V-Dem, som mäter graden av demokrati, är Turkiet varken en fungerande demokrati eller en sluten diktatur utan en ”elektoral auktokrati”. Det vill säga ett land som i formell mening genomför allmänna val, men där möjligheten att bedriva politisk opposition är starkt inskränkt, där media kontrolleras av staten, föreningsrätten är stympad och där 130 000 offentliga tjänstemän på olika nivåer har rensats ut. Ett återkommande mönster är dessutom att den turkiska staten stämplar kritiker av Erdoğan som terrorister. Exakt samma osakliga etikettering nyttjas av Erdoğan när han kräver att Sverige ska utvisa människor som flytt Turkiet.