Ledare Kristersson gör valets sämsta resultat, trots det utropar han sig som vinnare. Men hur man än vänder och vrider på det så är Moderaternas enda lösning på den egna mardrömmen att Löfven fortsätter regera Sverige.
Redan under valnatten, innan alla röster var räknade, utropade sig Ulf Kristersson till vinnare och krävde Stefan Löfvens avgång. En förklaring till desperationen var att dölja det verkliga skeendet, att Moderaterna hamnat i kris.
I riksdagsvalet tappade Moderaterna 3,5 procentenheter, vilket är mer än något annat parti. De tre övriga allianspartierna är tillsammans nu större än Moderaterna. Det innebär att det inte längre är självklart att Ulf Kristersson ska vara den borgerliga fyrklöverns huvudkandidat till statsministerposten.
I TV-sofforna efter valet uppträdde Kristersson pressat och sammanbitet, trots att han just utropat sig själv till segrare och nästa statsminister. Reaktionen är förståelig. Hela den politiska spelplanen befinner sig i gungning, men mest gungar det för högern.
Inom Moderaterna finns en ursinnig opinion som kräver att Kristersson ska bli statsminister och att Alliansen eller delar av Alliansen ska ta över makten. Till varje pris ska Löfven bort. Det sista halmstrået är att de oräknade poströsterna ska rädda planen.
Sker inte det sitter Moderaterna fast i en rävsax. Tillsammans med Sverigedemokraterna kan den borgerliga oppositionen avsätta Löfven och bilda en alliansregering, alternativt en ren M-regering eller en M-KD-regering.
Paradoxalt nog är ett fortsatt rödgrönt styre, där Löfven blir kvar, Alliansens största möjlighet att hålla samman
Problemen med dessa alternativ är förkrossande:
• Alla sådana regeringar skulle bli beroende av SD:s aktiva stöd, inte minst för att få igenom en budget. Detta har både Centerpartiet och Liberalerna sagt nej till och i synnerhet har Björklund, även efter valet, varit tydlig med att han står fast vid sitt löfte.
• Om Alliansen eller delar av densamma gör sig beroende av SD skulle det skapa ett opinionsmässigt drömläge för de rödgröna. Alliansen skulle få stå till svars för sitt svek och många borgerliga väljare skulle känna sig lurade.
• Jimmie Åkesson har redan lovat att göra livet surt för alla konstellationer som inte förhandlar med SD. Det skulle räcka med att SD lade ner sina röster i blockskiljande omröstningar för att de borgerliga partierna skulle få stryk. Det skulle bädda för en svag regering, därtill ledd av en statsminister utan erfarenhet av att styra landet. En annan möjlighet är att det blir en blocköverskridande regering.
Ur ett moderat perspektiv är det ännu värre:
• Då är sannolikheten stor att Moderaterna blir utanför. Det skulle till och med kunna innebära att Moderaterna hamnar i den politiska frysboxen för lång tid framöver.
Moderata strateger har länge oroat sig för att ett större SD ska tvinga fram en blocköverskridande regering. Då skulle Alliansen implodera och maktbasen för M lösas upp. Det är därför som Moderaterna genom vingliga manövrer försökt att normalisera SD.
Det har skett genom en rad oklara uttalanden från partiledningen. Det har skett genom att ta över styret i ett antal kommuner med stöd av SD, trots att de rödgröna varit större än Alliansen. Det har skett genom hänvisningar till Norge, Finland och Danmark där den traditionella borgerligheten samarbetar med högerradikala partier. Det har också skett genom eldunderstöd från SvD, Di och GP.
Men strategin att normalisera SD har gått på grund. Relationen till SD har visserligen blivit något mer avspänd, partiet är en del av den politiska vardagen. Däremot finns fortfarande ett starkt motstånd mot att förhandla eller göra upp med SD.
Motståndet är kompakt bland de rödgröna partierna, men också starkt inom stora delar av borgerligheten.
Ett annat alternativ, som nämns ibland, är att hela Alliansen skulle styra tillsammans med S eller att M och S skulle regera ihop. Få politiska bedömare tror att en sådan lösning är realistisk och ännu färre ser den som politiskt önskvärd.
Dessutom skulle M få ge upp ett av sina huvudmål, att få bort Löfven.
Ekvationen för Moderaterna går med andra ord inte ihop. Hur de än vänder och vrider på alternativen är mardrömmen ett faktum. Paradoxalt nog är ett fortsatt rödgrönt styre, där Löfven blir kvar, Alliansens största möjlighet att hålla samman – men då får KD-politikern Sara Skyttedal skruva på korken på champagneflaskan.
Ett sista spelkort har varit att hävda att det är »självklart« att största partikonstellationen, det vill säga Alliansen, ska styra. Men om det är självklart går det att undra varför Alliansen inte försökt att avsätta den rödgröna regeringen under de senaste fyra åren.
Grundfelet med resonemanget är att den relevanta frågan inte är hur stor regeringen är, utan vilket stöd en regering kan få i riksdagen. Det är det enda som räknas.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
