En trovärdig antirasism måste även arbeta emot antisemitismen.

I debatten om rasism, och särskilt den om den antimuslimska rasismen, brukar det ibland göras problematiska hänvisningar till en annan form av rasism, nämligen antisemitismen. Dessa påståenden består av främst två uppfattningar som är direkt felaktiga.

Det första påståendet är att det som förut kunde sägas om judar, inte längre kan sägas. Det andra påståendet är att muslimer skulle ha tagit över den utsatthet som tidigare drabbade judar. Detta är två påståenden som är direkt skadliga och kontraproduktiva för den antirasistiska saken.

Att få det att framstå som att antisemitismen hör till historien tyder på en bristfällig kunskap om hur rasismen uttrycks i dag. Det är ett förnekande av antisemitismens historiska rötter, som har en del likheter med den antimuslimska rasismen. Att indikera att antisemitismen hör till historien är även ett allvarligt negligerande av förintelsen och dess överlevares oro.

Rasismen är inget nollsummespel. Tvärtom befruktar olika rasismer varandra.

Det alla former av rasism har gemensamt är att människan blir kollektiviserad, det finns inget utrymme för individualitet. Det finns inget utrymme för människovärdet. Kollektiviseringen har vi sett när judar blir anklagade för staten Israels politik, vi ser det även när muslimer blir anklagade för Islamiska statens handlingar. Ingen individ ska utifrån religionstillhörighet bli kollektiviserad och utsatt på detta sätt.

Vi måste vara tydliga med att skuldbeläggande av denna karaktär förekommer och att den är rasistisk och farlig.

Däremot tror jag att det kan vara viktigt att i sak bemöta både rasisters och extremisters försök till att definiera vad det innebär att tillhöra en religion. Det är en svår balansgång, men den är helt nödvändig. Att bemöta kollektivisering behöver inte vara liktydigt med att gå med på problemformuleringen.

Bortser vi från att det pågår en kamp om definitionsrätten, finns risken att vi även lämnar över just den rätten, till extremisterna. Det skulle innebära att demokratin undergrävs och att kollektiviseringen stärks ytterligare. Att stå upp för människovärdet är något som ständigt måste göras – även i relation till de få som vill undergräva just människovärdet.

Uppdrag gransknings två senaste reportage visade att vi i Sverige har problem med hatbrott mot muslimer och judar. Religionsfriheten måste vi värna om. En attack mot judar, muslimer och religionsfriheten är en attack mot demokratin.

Muslimer och judar måste få klä sig precis som de vill utan att behöva vara rädda för sina liv. Arbetet mot rasism måste tas på största allvar och vara fortgående. Demokratin är inget som vi ska ta för givet.

Rasismen måste ständigt tas på allvar och de som arbetar mot den måste göra det på ett trovärdigt sätt. Det görs inte genom ytterligare polarisering och nollsummespelstänk. Det görs inte genom att bortse från antisemitismens existens, eller än värre, att genom denna inställning spä på och normalisera antisemitismen.