Bild: stock.xchng

Vi har i Sverige en tröttkörd hälsopolitisk debatt som egentligen inte handlar om hälsa, utan om vem som ska äga, driva och eventuellt tjäna pengar på att bota, lindra och trösta. Debatten är ideologisk, med en falang som menar att det är ovärdigt att profitera på människors sjukdom, och en falang som menar att vård och omsorg kan man visst tjäna pengar på, och att det gör att kvalitén ökar.

Det finns många exempel på hur sjuka och gamla behandlas ovärdigt både av den offentliga och den privata vården. Alla aktörer i sjukvårdsdebatten kan lyfta fram exempel på felmedicinering, felbedömning, liggsår och dödsfall som inte behövt inträffa. Alla har argumenten på sin sida, men ingen pratar om det som är billigast och mest önskvärt: att folk faktiskt kan vara mindre sjuka.

Det är relativt banal fakta att den som är fattigare med stor sannolikhet också är sjukare. Klass och hälsa hänger ihop på ett obehagligt tydligt sätt. Arbetarrörelsens Ekonomiska Råd illustrerar detta i en ny rapport bland annat med att personer med lägre utbildning löper långt större risk att drabba av hjärt- och kärlsjukdomar, att personer med lägre inkomster har avsevärt sämre tandhälsa, samt att personer med lägre inkomster mycket oftare har självmordstankar.

Det politiska samtalet måste handla om att skapa förutsättningar för ett samhälle i vilket människor slipper bli sjuka. Och det är uppenbart att alla människor blir friskare av att inte växa upp och leva i relativ fattigdom. Då funkar det inte att istället investera i redan rika personers rikedom.

Statsminister Fredrik Reinfeldt vet det här. Jag minns hur han chockade många på moderaternas kongress 2005: "Det finns en skugga bakom varje skattekrona som vi pratar alldeles för lite om… …Den matchar en utgiftsminskning, en besparing, som någon i vårt samhälle kommer känna av effekterna av att vi genomför. Det finns en baksida."

De med lägre inkomster i Sverige är i stor utsträckning personer som de senaste fem åren migrerat till Sverige från länder utanför Europa, unga människor, samt ensamstående kvinnor. Med andra ord de grupper som inte ser många positiva effekter av den borgerliga regeringens politik. Det är också de som i störst utsträckning besöker vårdinrättningarna, trots att det finns indikationer på att många väljer att inte gå dit av ekonomiska skäl.

Skattesänkaren Reinfeldt vet precis vad han håller på med, men tycker inte att det är ett problem. Oppositionens har chansen att ta initiativ till en progressiv hälsopolitik. Men det kräver av hälsopolitiska talespersoner att de lyfter blicken.