Bild: wikimedia commons

Under tre decennier har fackföreningsrörelsen i USA krympt. Den fackliga anslutningsgraden har fallit. På den kooperativa restaurangen Colors på Lafayette i New York illustreras ett annat försök att bygga solidariteten nedifrån på ett fält där facket inte finns.

Colors startades ursprungligen med stöd från den kooperativa rörelsen i Reggio Emilia i Italien. Den växande restaurangnäringen i USA är ett vitt fält för facket. Lönerna är låga och arbetsförhållandena usla. Fackets ställning i den privata tjänstesektorn är svag i alla länder. I stället uppstår alltså alternativa organisationsformer. I New York finns "Urban Justice Center" som arbetar med att belysa och förbättra restaurangpersonalens arbetsvillkor.

Skälen till att facket är svagt i USA har flera orsaker. Landet har en lång tradition av så kallad "union busting" och lagarna underlättar knappast facklig organisering. Tre decennier av marknadsliberalism har också satt sina spår. Efter att Ronald Reagan vann presidentvalet 1980 har facket pressats tillbaka och anslutningsgraden sjunkit drastiskt. Över hela världen har löneandelen av förädlingsvärdet sjunkit de senaste decennierna, särskilt gäller detta USA. Frånvaron av fackliga organisationer har pressat ner lägsta lönerna och producerat arbetande fattiga som ibland tvingas ha två-tre jobb för att överleva.

Erfarenheterna visar att svaga fackföreningar innebär stora inkomstklyftor. I USA är ojämlikheten mycket stor. I länder med starka fack, som i Skandinavien, är inkomstskillnaderna inte lika stora. Sambandet är oomtvistligt.

Kommer Barack Obama som ny president i Vita huset innebära en renässans för den amerikanska fackföreningsrörelsen? Onekligen är en demokratisk president ett löfte om en framtida återorganisering av de amerikanska löntagarna. USA befinner sig dessutom på randen av ett ekonomiskt stup. Har ett "möjligheternas fönster" öppnats i amerikansk politik?

En sak är säker: de fackliga organisationerna kampanjar hårt för Obama. Trots att de inledningsvis i allmänhet hellre stödde John Edwards och Hillary Clinton. Även om Obama inte var ett fackligt förstahandsalternativ finns mycket som talar för att han kan bli en transformativ president som inte bara talar om förändring utan som också gör skillnad. Inte minst hans egen erfarenhet av social organisering i fattiga färgade bostadsområden i Chicago visar att han inte är vilken politiker som helst.

Han nämner facket i sina tal, bara det är ett framsteg. Han ville göra det lättare för de fackliga organisationerna att bilda lokalavdelningar och sluta avtal med arbetsgivarna. Demokraterna har redan lagt fram ett sådant konkret förslag i kongressen. Obama talar om att det är viktigt att sluta sig samman i fackliga organisationer. Vad han kan leverera återstår att se. Om han blir vald. USA behöver Obama. USA behöver starkare fackföreningar. Obama och facket behöver varandra.