Arbeiderpartiets nederlag i det norska valet saknar en enkel förklaring. Men i bakgrunden finns väljarnas ökade rörlighet och att nya frågor politiseras.

Den stora tystnaden på Arbeiderpartiets valvaka i Folkets Hus vid traditionstyngda Youngstorget i måndagskväll sa egentligen allt om valutgången. När prognosen presenterades 21.00 tystnade det nervösa sorlet. Som hade varit blandat av oro och en liten strimma av hopp om att valvinden trots allt hade vänt. Det hade den inte.

Valresultatet hade noga besett en stor förlorare: Arbeiderpartiet. Och många vinnare och en hel del partier som tappade stöd men som ändå kunde andas ut. Det är inte fråga om någon högervind. Tvärtom. Det var snarast en rörelse vänsterut i väljarkåren. Av de avgivna rösterna har de icke-borgerliga partierna majoritet. Men i parlamentet har Høyres Erna Solberg majoritet för att fortsätta som statsminister.

Särskilt överraskande var trots allt att Siv Jensens Fremskrittsparti klarade sig relativt sett bra. Ett återkommande argument är att om högerpopulistiska partier tas in värmen och tvingas ta ansvar så tappar de väljare. Se på Finland! Så har det inte blivit i Norge. Fremskrittspartiet bibehåller sin väljarbas och är otvetydigt Norges tredje största parti.

Partiet har skickligt spelat på två strängar samtidigt. Både varit ett »ansvarstagande« parti med Siv Jensen som finansminister samtidigt som integrationsminister Sylvi Listhaug gör spektakulära blixtbesök till Rinkeby mitt i valrörelsen för att varna för det »svenska tillståndet«.

Regeringens två stödpartier Kristelig Folkeparti och Venstre hamnade med nöd och näppe över fyraprocentsspärren, vilket garanterar en borgerlig majoritet.

Erna Solberg har i hög grad kopierat Fredrik Reinfeldts politiska koncept och försökt avdramatisera eller spela ner höger–vänster-konflikten (samtidigt som hon sänkt skatter) vilket minskat manöverutrymmet för Arbeiderpartiets strävan att mobilisera och skapa konflikt i debatten.

På den andra sidan fick fyra av fem partier fram. Det nya vänster-vänsterpartiet Rødt firade, även om partiet hamnade under spärren och bara fick ett direkt mandat. Samma öde drabbade De Grønne. Där försvann många röster som inte gav mandat och som Arbeiderpartiets Jonas Gahr Støre gärna hade velat ha. Såväl Sosialistisk Venstre som Senterpartiet ökade sitt väljarstöd. De är båda sedan länge naturliga partners för Arbeiderpartiet.

Partiets tillbakagång de senaste månaderna har överraskat många och chockat partiets valstrateger.

Men Arbeiderpartiet tappade mark. Den stora frågan är varför. Partiets tillbakagång de senaste månaderna har överraskat många och chockat partiets valstrateger. En möjlig förklaring kan vara att framgångarna för De Grønne och Rødt skadade eller undergrävde bilden av Gahr Støre som en möjlig statsminister. Han avvisade samarbete med de två uppstickarna i norsk politik.

Den ekonomiska tillbakagången under de senaste åren gynnade Arbeiderpartiet i opinionen. Men lagom till valet vände siffrorna upp igen och arbetslösheten minskade något. Dålig timing eller bara otur?

Frågan är om Jonas Gahr Støre överlever som partiledare och om han är beredd att satsa på fyra år i opposition för att få en chans till makten 2021? Gahr Støre är inte infödd i någon av Arbeiderpartiets klaner och har inte gått den långa vägen via ungdomsförbundet AUF. Han är mer en norsk Palmegestalt och som kommit in i politiken »tjänstevägen«.

Han är något i dag så ovanligt som en politiker med en intellektuell läggning och en internationalist med ett omfattande globalt nätverk. Men i slutfasen blev några detaljer i hans privatekonomi en black om foten för Arbeiderpartiet.

Värt att notera är att Senterpartiet är valets stora vinnare. Inte minst har det skett på bekostnad av Arbeiderpartiets stöd i några av partiets kärnbälten. Spänningen mellan centrum och periferi är central i norsk politik, och Senterpartiet har profilerat sig mot centralisering och kommunsammanslagning.

Det norska valet är ännu en illustration av socialdemokratins tillbakagång i Europa. Det är fråga om en strukturell kris, för att använda ett slitet ord. Det norska valet visar också att väljarnas rörlighet och röstsplittringen tilltar. Nya dimensioner politiseras och leder till nya politiska partier. Och det är inte alltid enkelt att växla in denna progressiva mångfald i politisk makt.