Jesper Bengtsson. Foto: Charles Ludvig.

Att man inte omedelbart kan uppnå högt ställda ambitioner är inte ett bra skäl att kasta dessa ambitioner överbord. Det borde vara en självklarhet, men i debatten om mänskliga rättigheter verkar det inte vara det.

När historikerna om några decennier ska sammanfatta vår tids politiska verklighet kommer år 2015 spela en avgörande roll.

Kriget i Syrien. Den stora flyktingströmmen. Omläggningen av mottagandet, som gjorde att svensk migrationspolitik hamnade på EU:s lägstanivå.

Det har redan skrivits spaltkilometer om socialdemokratins beslut att ändra hållning och kontrasten mot det tal Stefan Löfven hållit på Medborgarplatsen i Stockholm några månader tidigare, när han sade att Sverige inte bygger några murar mot omvärlden.

Jag tillhörde dem som hade förståelse för beslutet den gången. Det svenska mottagandet gick verkligen på knäna, och många småkommuner hade enorma problem att ordna skolor och bostäder åt de nyanlända.

Få politiker i svensk historia har så starkt betonat de mänskliga rättigheterna som Olof Palme

Men ganska snart efter 2015 började en annan typ av förändring. Det som först hade presenterats som en tillfällig lösning – till detta är jag nödd och tvungen – blev för många ett moraliskt rättesnöre. Retoriken handlade om att en stram migrationspolitik alltid hade varit socialdemokratins kännemärke. En sanning med stor modifikation, även om det är helt korrekt att arbetarrörelsen aldrig varit för en helt fri invandring.

Under de senaste åren har debatten tagit ytterligare ett steg, och kommit att handla om mänskliga rättigheter som ett problem. En belastning som hindrar staten från att förse medborgarna med medborgerliga rättigheter.

Jag tror att historikern Lars Trägårdh var en av de första som lyfte detta. I en artikel i Kvartal från 2019 skriver han att den ”moraliska stormakten bygger på föreställningar om universella mänskliga rättigheter, en villkorslös altruism, välgörenhet och bistånd. Folkhemmet förutsätter nationalstatens avgränsade universalism; den moraliska stormakten betonar det gränslösa och post-nationella”.

Sverigedemokraterna var snabba med att plocka upp tankegången, den passade inte minst deras ambition att stoppa asylinvandringen och särbehandla flyktingar inom landets gränser, till exempel när det gäller rätten till sjukvård.

På senare tid har tankarna landat väl även i socialdemokratins tidning Tiden (som jag själv varit redaktör för). Dels har tidningen publicerat flera artiklar på temat och chefredaktören Payam Moula skrev nyligen ett Twitterinlägg med texten: ”Mänskliga rättigheter är viktiga, men inte det viktigaste. I den mån det krockar med möjligheten att bygga det goda medborgarhemmet får mänskliga rättigheter stå tillbaka.”

Och han fortsatte:

”Denna åsikt har historiskt varit norm i S och är varför Palme tog strid mot grundlagsskyddade rättigheter.”

Det är ett fascinerande inlägg. Få politiker i svensk historia har så starkt betonat de mänskliga rättigheterna som Olof Palme. I sin kritik av imperialism, Sovjetunionens övergrepp i Östeuropa och USA:s krig i Vietnam lutade han sig konsekvent mot de mänskliga rättigheterna. ”Under mer än fem års samarbete med Olof Palme hörde jag honom aldrig tala i de termer du beskriver”, svarade Jan Eliasson i samma tråd som Moulas första inlägg.

Eliasson borde ha koll, tänker jag.

Tyvärr tycks Moulas hållning vinna ett visst gehör i socialdemokratin. Att Magdalena Andersson och andra företrädare sällan eller aldrig väljer att kritisera Tidöavtalets ännu hårdare migrationspolitik tolkas av många som ett tecken på detta, även om jag också är övertygad om att ganska få går så långt som Moula, och många inom S tar direkt avstånd ifrån hållningen.

Men problemet med den är inte att han använder Palme på ett orimligt sätt.

Det första stora problemet är istället att det bygger på en dystopisk och extremt dyster tro på politikens möjligheter. Vi kan i praktiken kanske inte leva upp till alla delar av de mänskliga rättigheterna här och nu, men på vilket sätt skulle det betyda att de blivit obsoleta?

Med den logiken skulle alla partiprogram behöva kastas på sophögen. Alla måldokument och visioner. Det enda som blir kvar är det som existerar här och nu. Det för stunden möjliga blir det långsiktigt önskvärda. Just det socialdemokratiska partiprogrammet innehåller för övrigt flera skrivningar om vikten av universella värden.

Det andra problemet är att resonemanget bygger på en motsättning mellan mänskliga och medborgerliga rättigheter.

Svensk socialdemokrati var drivande för att bygga ett folkhem där det finns både negativa och positiva rättigheter, men har också alltid arbetat för att de värden dessa bygger på ska bli universella. Genom internationella samarbeten och internationell solidaritet kan medborgarrätten gå på export.

Mot detta har alltid stått auktoritära regimer som menar att det inte är möjligt att tala om universella värden. Att just deras system måste se ut på ett annat sätt, och alltså kränka de mänskliga rättigheterna. De må vara yttrandefriheten eller religionsfriheten eller rätten att rösta i val. Eller asylrätten.

”Det är farligt att se och skapa en motsättning mellan respekt för mänskliga rättigheter och uppbyggnaden av det goda samhället”, skriver Jan Eliasson.

Jag håller med. Dessa två politiska värden förutsätter varandra, och där det finns spänningar mellan dem behöver de hanteras utan att man kastar ut barnet med badvattnet.

Jesper Bengtsson är chefredaktör för Dagens Arena