Partiprogrammet som gällde för tio år sedan säger mycket om hur svensk politik förändrats.
Det fanns en gång ett liberalt parti i Sverige. Det kallade sig Folkpartiet liberalerna, och hade en lång och stolt tradition av att kämpa för demokrati, humanism, alla människors lika värde och för alla individers rätt till frihet. Det konstaterade i sitt partiprogram att ”Den enskilda människan är liberalismens utgångspunkt. Målet är hennes frihet och livschanser”.
Detta liberala parti gjorde ingen skillnad på människor utifrån kön, nationalitet, etnicitet, sexuell läggning eller andra egenskaper människor inte själva har valt. I stället ansåg det att ”Oavsett bakgrund, begåvning, fysisk och mental styrka måste alla människor få många livschanser, många möjligheter att växa och utvecklas”.
Detta liberala parti värnade samtidigt inte bara individernas frihet utan också en hög grad av jämlikhet och socialt ansvar. Därför kunde man läsa i deras partiprogram att ”vi har alla rätt till liv, frihet och sökande efter lycka. Samtidigt har vi ansvar för att dessa rättigheter omfattar alla. Liberal individualism är därför oförenlig med egoism där man bara ser till sig själv. Liberalismen betraktar alla människor som jämlikar – men inte som lika”.
Numera accepterar de i praktiken islamofobiska och hatiska fördomar och attacker mot islam och muslimer
Respekten för alla människors lika värde låg också till grund för kraven på statlig likabehandling och rättssäkerhet för alla: ”Staten skall behandla alla människor med lika hänsyn och respekt och skydda den enskildes rätt så länge hon inte kränker andra människors lika rätt.” Det insåg också att detta inte bara gäller staten: ”Detta skydd skall gälla mot offentliga och privata makthavare lika väl som mot fördomar och intolerans”.
Detta liberala parti värnade också välfärdsstaten och solidariteten med de sämst ställda samtidigt som det betonade det övergripande ”vi” som förenar alla individer trots alla olikheter. Därför skrev det i partiprogrammet att ”Insikten om de sämst ställdas villkor är alltid en utgångspunkt för liberalt samhällsarbete” och ”Välfärdspolitikens viktigaste uppgifter är att bidra till människors rätt till självbestämmande, till att deras grundläggande behov tillgodoses och till att nya möjligheter ges till dem som annars skulle ha få livschanser”.
Eftersom partiet var liberalt skrev det även att ”Varje människa skall oavsett etnisk tillhörighet ha samma rättigheter och skyldigheter. Intolerans och fördomar ska bekämpas. Rättsstaten måste reagera med full kraft mot handlingar som innebär hets, hot, diskriminering eller våld”. Det argumenterade också för att ”fri rörlighet för individen skall vara en mänsklig fri- och rättighet” inte bara inom utan också mellan länder.
Med tanke på att partiprogrammet citaten kommer ifrån var gällande fram till för tio år sedan säger det mycket både om hur svensk politik och det parti som numera kallar sig Liberalerna har förändrats. Sedan L valde att ingå i den SD-kontrollerade regeringen har partiet förvandlats närmast till oigenkännlighet. Numera försvarar de hellre ledande sverigedemokrater som går till hatiska angrepp mot muslimer och hbtqi-personer än de som är utsatta för attackerna. Numera accepterar de i praktiken islamofobiska och hatiska fördomar och attacker mot islam och muslimer (även om det än så länge tycks finns en gräns för explicit hat mot judar). Numera ingår det i en regering som har gjort en repressiv retorik och politik och ett ständigt indelande av människor i ”vi” och ”dom” till ledmotiv och som sår misstro mellan grupper. Numera ingår det i en regering som verkar bortse helt från humanism, solidaritet, alla människors lika värde och att alla människor, oavsett ursprung och bakgrund, måste ”få många livschanser, många möjligheter att växa och utvecklas”.
Liberalerna är såklart inte ensamma. Samma sak gäller M och KD, även om det inte kan ses som någon ursäkt för Liberalernas historiska svek mot liberalismen. SD ”för in hatet i svensk politik”, konstaterade Fredrik Reinfeldt. Numera regerar Ulf Kristersson obekymrat med hjälp av samma hat. Samtidigt är Socialdemokraterna allt som oftast tysta, till synes mer intresserade av att försöka anpassa sig till än att driva någon form av opinion. De enda partier som kan sägas agera med ideologisk integritet och en humanistisk hållning är V, MP och C, trots alla olikheter i övrigt.
Sammantaget väcker detta frågan inte bara hur svensk politik under så kort tid har kunnat förändras så mycket, utan också vad som väntar härnäst. Risken är stor att vi bara är i början av normaliseringen av en retorik och politik som nyligen ansågs som extrem.
Jesper Strömbäck, är professor i journalistik och medie- och kommunikationsvetenskap med inriktning mot politisk kommunikation vid Institutionen för journalistik, medier och kommunikation vid Göteborgs universitet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
