Göran Widham

GÄSTKRÖNIKA Har man vägt nyttan banklagen ger i att spåra terrorister mot att den direkt skadar en stor grupp människor? Det undrar Göran Widham, egen företagare med bipolär sjukdom.

Har du fått underliga frågor av din bank? Det beror på att bankerna är skyldiga att veta en massa om dig. Detta kallas kundkännedom och beror på en ny lag som skall göra det lättare att jaga terrorister. Därför behöver bankerna med jämna mellanrum få in uppgifter om oss kunder. Till exempel vill de veta om du är en person i politiskt utsatt ställning, vilket syfte du har med dina konton, vem du får vilka slags betalningar från med mera.

Min bank sände en påminnelse att jag behövde fylla i en sådan enkät. Jag insåg då att jag under alla år har dolt för mig själv att jag blir orolig och nojig. Istället har jag känt fullkomligt irrationell vrede över det korkade i att tvingas fylla i skit som inte gör någon nytta. Men bakom ridån av ilska är jag alltså orolig. Och skrämd.

Det är svårt att samla in uppgifter frivilligt. Det blir stora bortfall. Det skulle inte Finansinspektionen acceptera. Därför ber bankerna  dig fylla i deras enkäter när det är något du behöver. Som en ny mobilapp, nytt login, eller en uppdatering av ditt Bank-ID. Du måste då fylla i enkäten för att kunna fortsätta använda dina banktjänster.

Smart av bankerna, men det skapar irritation hos oss kunder. I en värld där alla automatiskt klickar sig förbi informationstexter, varningar och användaravtal, irriteras vi av att behöva fylla i en enkät innan vi kommer vidare. Och det är banken vi blir irriterade på. Men det borde vi inte. För det är staten genom våra politiker, som bestämt att det ska vara så här. De har bestämt sig för att skrämma oss!

Vi är en stor grupp människor i Sverige lider av mental ohälsa. För oss är enkäter utan ett begripligt syfte oroande.

Och skrämd blir jag. Jag andas flämtande i toppen av mina lungor för att jag känner mig jagad och trängd. Som en räv under rävjakt. Så får samhällets tryck mot mig att känna mig. Jagad. Jagad. Jagad. Och ingenstans kan jag ta skydd från Kivra, och alla vårdkontakter, försäkringskassan, skatteverket…  De som rycker i mig för att få informationsbitar som jag inte ser någon vits med att de ska ha. Det enda jag känner är att jag är jagad. Och min rädsla för samhället bara växer och bubblar och blir större för varje dag.

De skrämmer oss alltså. Ändå är det vi, folket, som har valt dem. Det kanske är dags att påminna om att deras uppgift är en helt annan än att skrämmas.

Detta handlar inte bara om ett litet irriterande krångel. Det är mycket värre än så.  Vi är en stor grupp människor i Sverige lider av mental ohälsa, av slag som inbegriper ångest och paranoia. För oss är enkäter utan ett begripligt syfte oroande. Vi blir rädda för att svara fel, och över vilka konsekvenser det får. Vi blir rädda för att svara rätt, och att det är ett problem som kan få andra konsekvenser. Vi kan till och med blir rädda för att någon som är på jakt efter oss vill utnyttja informationen. Vi kan tänka ut tusen katastrofala scenarior att oroa oss för. I värsta fall blir vi till slut rädda för att över huvud taget svara. Men svara måste vi, annars får vi inte ut våra pengar.

Men hur ska den svara som går sönder av att tänka på enkäten?

Jag är pacifist, jag är vapenvägrare, jag vill inte göra någon illa, men när de vill ha uppgifter om mig som i mina ögon är helt poänglösa för dem blir jag vansinnig. Det spelar ingen roll om jag är hemma och har ett brunt kuvert framför mig eller om jag står i kö på passexpeditionen, det kokar i mig och jag uppammar all min viljestyrka för att inte agera ut det. Jag får tvångstankar om vad jag skulle vilja göra och säga. Tack och lov räcker min självbehärskning för att hämma impulserna. Istället blir jag övertygad om att alla kan se, att det syns på utsidan att min reaktion är fullkomligt oresonlig, att jag inte är som alla andra, att jag är en galning som borde stötas ut ur samhällskroppen.

Min fråga är: Har man vägt nyttan med den möjlighet lagen ger att spåra terrorister, mot att den direkt skadar en stor grupp människor? Vi blir oroliga, rädda och till slut vansinniga. I värsta fall insjuknar vi eller blir sjukare. I en sjukdom som kan göra det omöjligt att fylla i enkäten. Så vi inte längre kan förfoga över våra egna pengar.

Tänk om lagen knappt gör nytta. Tänk om den samtidigt gör folk illa. Är det inte sådant politikerna borde ha tänkt på när de stiftade lagen? Gjorde dom det? Jag vet vad jag tror, men så har jag också ångest, och paranoia … ibland.

Göran Widham, egen företagare med bipolär sjukdom