Syftet med skattebromsutredningen är att urholka välfärden.
Just nu är regeringens utredning om en så kallad skattebroms ute på remiss. Förslagen bygger på att kommuner ska “uppmuntras” att inte höja skatten. Den intresserade läsaren börjar förstås direkt fundera på hur denna uppmuntran ska gå till. Ska statsbidragen höjas? Kommer kommunerna få lokalt förfogande över statliga skatteintäkter? Eller kommer staten ta över en del av de kommunala kostnaderna?
Nej, tyvärr.
Syftet är tydligt
Utredningens förslag är att kommuner som höjer skatten ska få statsbidraget sänkt med motsvarande 25 procent av vad skattehöjningen inbringar. Samtidigt ska den kommun som har möjlighet att sänka skatten få statsbidraget höjt med 25 procent av vad skattesänkningen kostar. Både utredningen och Tidöregeringen refererar gärna till att det redan i slutet av 1990-talet (1997–1999) fanns en så kallad kommunalskattebroms. Den hade en liknande utformning som den som nu föreslås, men den infördes parallellt med att de generella statsbidragen till kommunerna växte. På så sätt innebar förlagan till dagens förslag att kommunernas självstyre inte blev lika påverkat.
Redan i direktiven till utredningen framgår syftet tydligt: ”analysera hur statliga åtgärder som motverkar höjning av skattesatser i kommuner och regioner…”. Och man drar sig inte från den viktiga frågan om självbestämmande: ”analysera det rättsliga utrymmet för att genomföra åtgärder som begränsar den kommunala beskattningsrätten”.
Bakgrunden till utredningen är att högerpartierna tycks tro att kommuner höjer skatten för att det är roligt. Det är fel. De flesta kommuner som höjt skatten gör det för att det helt enkelt krävs för att klara det kommunala åtagandet och kostnadsökningarna. En del kommuner gör det för att höja välfärdsambitionerna, men ingen gör det bara för sakens skull. Det finns många problem med nuvarande skattesystem, men inget är kopplat till att det är för enkelt att höja skatterna.
Fokusera på utjämningssystemet
Den som tittar på diagrammet nedan, som ställer kommunalskattesatsen i Sveriges 290 kommuner mot respektive kommuns befolkningstäthet, kan fundera kring om kommunerna med över 35 procent i skattesats får samma förutsättningar att finansiera sitt kommunala åtagande som de som ligger under 31 procent. Regeringen borde släppa tanken på en skattebroms och istället fokusera på hur det kommunala utjämningssystemet kan utformas för att mer rättvist kompensera för strukturella skillnader mellan kommuner.
Källa: SCB.
Johan Enfeldt konstaterar i blogginlägget Underkända bromsbelägg att utredningen använder felaktiga argument för att motivera behovet av en skattebroms. Den använder gamla och inaktuella regler för att beräkna den framtida försörjningskvoten, vilket i sin tur används som inteckning för att skatterna i framtiden kan tänkas höjas. Ett faktafel används som grund för ett möjligt scenario, som i sin tur används för att motivera lagändringar som uppmuntrar kommuner att skära i välfärden.
För det är vad det handlar om: våra skattemedel används till att finansiera välfärden och med lägre skatteintäkter kommer välfärden försämras.
Vilgot Österlund
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
