Undersköterskor anses inflationsdrivande, men inte JAS-plan.

Inflationen fortsätter som väntat att sjunka. Riksbankens mål är en inflationstakt på två procent, plus minus en procentenhet. För december 2023 var inflationen nere på 2,3 procent. Med andra ord är vi nu tillbaka på inflationsmålet. Men vi har fortsatt Europas mest åtstramande penningpolitik, om vi tar hänsyn till vår höga privata skuldsättning i relation till andra europeiska länder. Till och med chefen för den amerikanska centralbanken, Jerome Powell, var tydlig på sin senaste pressträff: ”You don’t want to overshoot”.

Nu är Sverige i ett exceptionellt starkt utgångsläge

Poängen är att givet att räntehöjningar såväl som räntesänkningar slår igenom med viss eftersläpning, eftersom en höjd styrränta inte innebär höjd in- eller utlåningsränta över en natt, så bör centralbanken inleda sina räntesänkningar innan inflationen sjunker för lågt.

För att inflationen går ned är inte bara ett glädjens tecken. Det kan också vara ett kvitto på att ekonomin är rejält nedkyld. Som att folk förlorar jobben, går ned i inkomst och inte har råd att konsumera som vanligt. Det är nu betydligt fler orosmoln kring de ökade varslen, det ökade antalet konkurser och det tvärnitade bostadsbyggandet, än vad det är gällande prisökningstakten. Det vore ironiskt om vi kommer tillbaka till nollränta, bara för att Riksbanken desperat måste få upp efterfrågan i ekonomin igen. Det var den väg de slog in på efter finanskrisen 2007/2008, och som bestod fram till att inflationen började stiga 2022. Då inte på grund av att den svenska efterfrågan plötsligt stärktes markant, utan på grund av utbudsproblem kopplade till krig i vår omvärld och pandemin. Utbudsproblem som vid det här laget antingen har lösts eller normaliserats i prisbilden.

Finansministern och riksbankschefen har båda utropat inflationen till samhällsfienden nummer ett. Prishöjningarna har använts som argument för chockhöjningar av räntan och nedskärningar i offentlig sektor i en magnitud svenska hushåll inte har upplevt sedan 90-talskrisen. Därför är det smått förvånande att regeringen samtidigt öppnar upp för lånefinansiering av försvaret. För om det är tveksamt hur hemtjänsten driver inflation, eller hur dyrare bolån i Sverige stoppar geopolitiska konflikter eller global virusspridning, är det desto mer bevisat att krig har lett till inflation.

Nu är Sverige i ett exceptionellt starkt utgångsläge med låg statsskuld, så risken får anses mycket låg. Samtidigt har vi stora samhällsbehov som kräver investeringar. Många av vilka hänger samman med försvaret, inte minst vad gäller underhåll och utbyggnad av samhällskritisk infrastruktur. Satsningar på försvaret kan också leda till undanträngning av andra utgifter, och därmed motivera ökade statliga lån. Men av allt vi skulle behöva låna till, är det verkligen militär upprustning som står högst upp på listan, när välfärden blöder, arbetslösheten ökar och klimatomställningen brådskar? Och om det är så viktigt att göra sin plikt för landet, ska det vara så svårt att chippa in lite mer i skatt?

Som vän av mer demokratiskt inflytande inom den ekonomiska politiken, är jag tveksam till om det är en särskilt progressiv väg framåt att låna till försvaret. För är det något vi kan lära av historien, är det att krigshets som inte följts av skatteplikt inte brukar sluta gott. Upprustning, krig och inte minst krigsförluster, tätt sammankopplat med vidlyftig lånefinansiering, har historiskt lett till valutakriser och hyperinflation. Detta kan såväl 1920-talets Tyskland som kung Karl XII vittna om. Det är just dessa inflationsperioder förnumstiga ekonomer pekar på, när de försvarar Riksbankens oberoende. ”Så går det när klåfingriga politiker får bestämma”, låter det. ”Så går det när män får bestämma”, blir nog mitt svar. För vad säger det egentligen om var makten ligger, när fler undersköterskor anses inflationsdrivande, men inte fler JAS-plan – trots empirin som visar motsatsen?