Ledare Det är inte svårt att skriva fram stora visioner, men det ska gå att göra politik som väljarna gillar också.

Greta Thunberg har skrivit ännu en lysande artikel i The Guardian. Den är precis så rasande som läget är desperat.

Gigantiska skogsbränder och okontrollerbara översvämningar, uttorkade floder mitt i Europa. I somras uppmanades 120 miljoner amerikaner att hålla sig inomhus för att överleva en värmebölja som slog alla tidigare uppmätta rekord. Att påstå att detta är ”det nya normala” är inte sant. Det är inte så här det kommer att vara. Sanningen är att det kommer att bli mycket, mycket värre.

Det finns gott om råd till politiker, en del av dem helt oanvändbara

Det handlar inte längre om att klimatet förändras, skriver Thunberg, det håller på att gå sönder, kollapsa. Vi rör oss obönhörligen mot oåterkalleliga tipping points. Om och när de passeras uppstår skador på planetens ekosystem som inte längre går att laga.

Ändå pratar politiker om ”klimatförändringar”, kanske för att ”förändringar” kan tolkas som en möjlighet till en förbättring. Politikerna ägnar sig åt självbedrägeri, menar Greta Thunberg. Det som väntar oss de närmaste åren och årtiondena är inte ”förändring”, och ännu mindre ”förbättringar”. Utan klimatkris. Klimatkatastrof.

Problemet för världens politiker är kanske inte att de inte förstår allvaret, eller ens att de inte vill agera. (Även om det så klart finns gott om exempel på både okunniga och oansvariga politiker). Problemet är att politiker måste agera, och sedan lyckas bli återvalda.

Hur ska det gå till? Hur ska en politiker kunna kräva enorma uppoffringar, och sedan bli återvald? Utan att någon har sett röken av några förbättringar?

Det finns gott om råd till politiker. En del av dem helt oanvändbara. Ett talande exempel är hur The Guardian länkar Greta Thunbergs text till en artikel med den lovande rubriken ”Nio bra sätt att rädda planeten”. Kända namn som Thomas Piketty och Naomi Klein kommer med förslag som ”sluta använd fossila bränslen” och ”låt vildmarkerna breda ut sig mer”.

En fossilfri värld med stora, livskraftiga vildmarker. Vilka vackra visioner.

Men visioner genomförs med konkret politik, och det är som Irene Wennemo påpekar i sin bok Politik på riktigt: ”Vackra visioner retar sällan upp någon. Det är de konkreta förslagen som skapar konflikt.”

En grundläggande politisk insikt är att det är lättare att väcka protester mot en förändring som är på väg att genomföras, än att väcka entusiasm för den. Det är en bitter erfarenhet som kommunpolitiker gör. Gärna fler bostäder, men inte just här, just nu. Gärna klimatsmart kollektivtrafik, men inte kommunala utgifter för att bygga spårväg. Gärna våtmarker, men först en rejäl bilbro över träsket.

Irene Wennemo råd till sociala ingenjörer är att ha en sammanhängande berättelse. En berättelse om hur konkreta förbättringar är förankrade i principer som väljarna känner igen och bidrar till att uppfylla en vision. Det konkreta förslaget höjda barnbidrag är förankrade i principen om en generell välfärd och bidrar till att visionen om ett jämlikt samhälle kan förverkligas.

Wennemos råd är smarta, men aldrig så skickliga politiker kommer inte att räcka. De måste väljas också, och det är där det avgörs. Hos väljarna.

Hur ska politiker mäkta med att göra det som krävs, och vinna val redan efter några få år? Det är en fråga som också sysselsatt (och plågat) Isabella Lövin, en av Sveriges mest framgångsrika klimatpolitiker. Hon avslutar sin fascinerade bok Oceankänslan – om behovet av en ny berättelse med ett tack, inte till modiga politiker. Utan till väljarna. ”Utan er – ingenting.”