Den här julen ska jag hämta andan med Helga Henschen och John Lennon och ställa vardagens ofullkomligheter mot drömmarna om en bättre och mer rättvis värld.
John Lennons och Yoko Onos Happy Xmas (War Is Over) har alltid berört mig starkt. Jag undrar varför. Det börjar alltid redan i de inledande raderna:
So this is Christmas/And what have you done.
Kanske för att de där orden träffar i det veka existentiella livet. Vad gör vi med våra liv? Alla dessa dagar av arbete och uppoffringar. Gör vi vår omvärld bättre eller är allt vardagligt slit förgäves?
Många av Lennons sånger (i det här fallet tillsammans med Ono) var närmast någon slags sekulära psalmer. Tänk på Imagine: Imagine there’s no heaven/It’s easy if you try/No hell below us/Above us only sky.
Hans texter är sällan komplicerade. Inte högkulturellt pretentiösa. Stor konst kanske har en förmåga att göra det svåra enkelt. Lennons »psalmer« ställer vardagens ofullkomligheter mot drömmarna om en bättre och mer rättvis värld:
And so this is Christmas/ For weak and for strong/For rich and the poor ones/The world is so wrong.
Julen markerar slutet på året. Erbjuder ett slags andhämtning. En anledning att blicka tillbaka och se framåt – samt en möjlighet att i en vidare mening reflektera över våra liv och vår värld.
Lennons »psalmer« ställer vardagens ofullkomligheter mot drömmarna om en bättre och mer rättvis värld
Another year over/And a new one just begun/And so this is Christmas/ I hope you have fun/The near and the dear one/The old and the young/A very Merry Christmas/ And a happy new year/ Let’s hope it’s a good one /Without any fear.
2017 ingav förstås såväl hopp som förtvivlan. Macron detroniserade Le Pen. I Alabama förlorade den extrema konservatismen. Men bilden är komplex. I flera länder i Europa gick högerpopulistiska och extrema partier fram. Vi lever i en epok präglad av en ny osäkerhet och ökad otrygghet, såväl upplevd som reell. Ibland kommer den nära inpå oss.
Ett stenkast från Arenas kontor inleddes terrorattacken på Drottninggatan den 7 april.
Nyss var globaliseringen ett löfte om en gyllene framtid i fred och frihet. Muren hade fallit och kommunismens ok hade lyfts från östra Europa.
Nu är bilden mer sammansatt. För nästan exakt 20 år sedan skrev Ralf Dahrendorf i Die Zeit att vi stod på tröskeln till det »auktoritära århundradet«. Dahrendorfs tes var att globaliseringen skapat ökad frihet men att politikens nya stora utmaning är att hantera dess sociala följder.
Så här två decennier senare känns det kusligt aktuellt att läsa Dahrendorfs text. Vi lever i en tid då Ungerns premiärminister bekänner sig till en »illiberal demokrati« och många politiska ledare rör sig mot det auktoritära. Hoten mot rättsstaten och demokratin är en brännande akut fråga i flera europeiska länder.
Människan är en komplex varelse. Hen kan uträtta stordåd. Men kan också utföra de mest förfärliga handlingar. Är både solidarisk och egennyttig.
Under rätt politiska omständigheter kan individens frihet och vårt gemensamma ansvar balanseras för det allmännas bästa. Detta är noga besett vår politiska uppgift.
Lagom till jul besökte jag Thielska galleriet på Djurgården. Ernst Thiel var en av det tidiga 1900-talets rikaste svenskar, bankir och industrialist. Han skapade Saltsjöbaden (nu mest känt för Solsidan) tillsammans med Wallenberg.
I början av 20-talet förintades hans förmögenhet. Thiels privatpalats på Djurgården bestod av en fantastisk samling konst från den här epoken. Palatset och konsten förvärvades av Hjalmar Brantings tredje ministär och kan nu besökas och beskådas av var och en.
Thielska är en kulturell pärla från en tid då Sverige ömsade skinn, då Sverige blev demokratiskt och modernt.
Nu skälver vårt land åter av utmaningar och nya och nygamla spänningar.
I höst och en bit in på det nya året visar Thielska en utställning av och om Helga Henschen, själv barnbarn till Ernst Thiel. Utställningen hade en särskild laddning för mig personligen. En av hennes affischer hängde i mitt pojkrum.
Fortfarande kan Helga Henschen vidga perspektiven och beröra hjärta och hjärna.
Under en tid var hon en synnerligen tongivande kulturarbetare i arbetarrörelsens hägn och aktiv i KSF, kulturarbetarnas socialdemokratiska förening. Hennes konst hade det där lennonska direkta tilltalet. Fast på ett annat konstnärligt fält. Inga krusiduller. Men stor konst.
Fortfarande kan Helga Henschen vidga perspektiven och beröra hjärta och hjärna.
Vi gör klokt i att odla en grundläggande realism och undvika att vara naiva. Men det är farligt och vådligt att falla till föga för cynismen, ens inför de största utmaningarna.
Den här julen ska jag hämta andan med Helga Henschen. Blicka bakåt och framåt. Med igenkänningens blick läste jag hennes ord på Thielska galleriets väggar strax innan julen detta nådens år 2017:
misströstarna/med sina tappade sugar/byråkraterna/som klämmer fingrarna i byrålådan/och dom oomkullrunkeliga/huvudskallerunkarna/dom säger att det är omöjligt/jag säger: okey/vänner kamrater kom/låt oss göra det omöjliga möjligt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
