Kunskap och reglering behövs för att möta klimatmålen
Varje dag bränner vården i Sverige nästan 11 ton riskavfallskärl i fossilbaserad plast. På ett år blir det totalt 4 000 ton, vilket ger ett årligt CO2-utsläpp på 22 000 ton. Vårdbranschen har i dag såväl hållbarhetsmål som regelrätta krav på sig att minska sina utsläpp. Trots det är intresset för att ställa om lågt, och alternativen på marknaden är inte alltid så klimatsmarta.
I dag finns inga krav på att tillverkare ska presentera en fullständig livscykelanalys av sin produkt
Det kan vara svårt att fullt ut greppa hur mycket ett ton koldioxid faktiskt är. För att sätta det i perspektiv så motsvarar ett ton koldioxid en tur- och returresa med flyg mellan Stockholm och Rom. Förbränningen av riskavfallskärl ger ett årligt CO2-utsläpp på 22 000 ton, vilket kan jämföras med om 60 personer flög i varsitt plan fram och tillbaka mellan Stockholm och Rom – varje dag. Jag hoppas, och tror, att de flesta tycker att det skulle vara helt orimligt att anamma ett sådant beteende. Därför måste vi fråga oss varför det inte betraktas precis lika orimligt att bränna riskavfallskärl i den här takten, eller varför det inte fattas snabba beslut för att stoppa detta.
Klimatsmart inte alltid så smart – hela produktlivscykeln måste vägas in
Riskavfallskärl används i vården för att förvara farligt avfall, som använda nålar. Det ställs höga krav på att de är säkra att använda och de behöver vara testade och godkända enligt internationella kvalitetsstandarder. För att oskadliggöras bränns dessa kärl, vilket genererar stora mängder koldioxidutsläpp. Fram till nyligen har de enda godkända kärlen varit tillverkade i fossilbaserad plast. Numera finns det andra alternativ på marknaden av mer klimatvänliga material, som exempelvis biokomposit. Att byta ut kärlen i fossil plast till alternativ i biokomposit är en lågkostnadsaktivitet som redan från dag ett sparar in två tredjedelar av utsläppen som blir vid förbränningen.
Det finns fler alternativ till biokompositkärl på marknaden, i vad som marknadsförs som återvunnen plast, men där råder stora tveksamheter kring huruvida de verkligen kan klassas som klimatsmarta. I dag finns inga krav på att tillverkare ska presentera en fullständig livscykelanalys av sin produkt. Det gör att tillverkare kan peta russinen ur kakan och själva välja vilka delar i livscykeln som ska presenteras. Detta ökar inte bara risken för greenwashing, utan lägger också ett större ansvar på beslutsfattare och inköpare att besitta kunskap nog att kunna ifrågasätta vad som presenteras.
En fullständig livscykelanalys följer produkten från vagga till grav och visar inte bara vilken total klimatpåverkan den har, utan också var under livscykeln produkten har som störst påverkan eller vilka komponenter som utgör den största klimatboven. Här har alla vi i branschen ett ansvar att arbeta för att skapa en standard vid jämförelse mellan produkter, som ser till hela livscykeln när vi pratar om vilken klimatpåverkan de har. Först när vi har en standard som kräver att en fullständig livscykel kan presenteras kan vi se och utvärdera en engångsprodukts faktiska klimatavtryck.
Fram tills att vi har tydliga riktlinjer på plats som premierar klimatsmarta val, behöver vi fokusera på att utbilda och se till att de som bestämmer besitter kunskap nog att göra rätt val. När något låter för bra för att vara sant, är det ofta det och då måste både beslutsfattare och inköpare ha kunskap nog att ifrågasätta det.
Våra politiker behöver prioritera om sin agenda
Att minska vårt koldioxidutsläpp måste komma betydligt högre upp på våra styrande politikers agenda. Oavsett politisk tillhörighet ser vi att omställningen på kommun- och regionnivå går alldeles för långsamt. Det är dags att inse att det inte handlar om att bara uppfylla klimatmålen, utan i slutändan är målet att rädda vår planet för kommande generationer. Klimatsmarta val måste premieras och en standard för hur produkter jämförs måste kanske även regleras på riksdagsnivå om vi ska stoppa greenwashing.
Kunskapen att välja det klimatmässigt bästa valet måste finnas och det ska vara självklart och ett krav att göra det där det är möjligt. Företag, kommuner, regioner och andra vårdaktörer måste ställa om och inte minst ge sina inköpare mandat att köpa in de bästa alternativen. Om de inte kan se tillräckligt långsiktigt för att göra det för vår planets skull, så åtminstone för att sjukhusen ska uppnå sina hållbarhetsmål.
Fredrik Andersch, vd FrostPharma
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
